Jonatan Malm och Martin Gustavsson träffar Monique Wernhamn The Sustainable Woman mitt i feedback-kliniken.

– För mig finns inga klara gränser för vad som är konstnärligt arbete och vad som är privatliv. Det vill jag nog inte att det ska göra heller. Men ibland är det som att jag jobbar dygnet runt och ändå nätt och jämt drar ihop till hyran, och det är inte hållbart.

Vilken present hon måste vara till studenterna på Steneby, Monique Wernhamn. Hon återvänder efter 15 år (Monique har gått Stenebyskolan och undervisat på HDK) och betalar tillbaka för formläran och materialkunskapen genom att sätta huvudet på mer idéburna spikar. Det finns en annan sorts verklighet på andra sidan examen. Där lurar ständiga balansakter med en skapligt trygg ekonomi i ena handen och konstnärliga utvecklingsfaktorer i den andra.

– Under några år pluggade jag heltid, samtidigt som jag jobbade 60% och ovanpå det drev ett projekt som aldrig fick ekonomiskt stöd trots att det stämde överens med bidragsgivarnas alla önskelistor. Det fanns ingen tid över till att varken tänka på konst eller göra konst. Det var så många aspekter av ohållbarhet för mig. Jag kom fram till att jag ville undersöka metoder för att kunna leva hållbart som konstnär i denna nyliberala värld.

The Sustainable Woman föddes. Under några månader som Artist in Residence på Steneby har hon genom läsande, workshopande och filosoferande fått allt klarare konturer kring idén. Monique beskriver sitt alter ego som en plattform att analysera och ironisera över de villkor som samtidens människor och konstnärer har att förhålla sig till, och där också samtal kan pågå kring vägar till allt mera hållbara konstnärskap och liv. Hon menar att vi så lätt fastnar i tankar kring våra egna fel och brister, att det handlar om individuella krig. Kanske är det inte oss själva det är fel på?

– Jag tror det handlar om ett systemfel, ett problem typiskt för vår tid. Vi behöver inte någon quickfix, inga livscoacher som tycker vi ska se oss själva i spegeln och säga att vi är bra. Vi behöver prata om det samhälle vi har, och hur vi kan hantera det utan att gå under.

Så medan The Sustainable Woman bildar ett konceptuellt ramverk kring mixen av konst, brödjobb och privatliv kan Monique med en lägre grad av frustration leta vidare efter en tillvaro där hon inte ständigt måste slå knut på sig inför ett konstant pärlband av deadlines för projektansökningar. Där hon kan göra sin egen grej och flyta gott på det. Där föreläsningar, undervisning och uppdrag i kostym och scenografi bildar en ekonomisk trygghet utan att göra slut på den energikvot som behövs till fria konstprojekt.

Under slutet av sitt gästkonstnärskap på Steneby flyttar Monique Wernhamn ner sin studio till Utställningshallen. Alla nya och återanvända tankar kring hållbarhet står nedskrivna på post-it lappar på väggarna, tillsammans med bilder från processen och utskrivna klokord av diverse tänkare. För den som vill läsa mer finns pärmar med artiklar och texter kring kreativitet, konst och vad krockarna med övriga samhället kan bero på. Anledningen att hon huserar här är dock att bjuda in folk till en timmes konsultation. Här erbjuder hon feedback kring projekt, men också handledning i privata dilemman. Och att döma av hur bokningarna trillat in verkar behovet av samtal kring dess frågor stort. The Sustainable Woman’s feedbackklinik är fulltecknad in till sista timme. Som betalning föredrar hon en gentjänst. Det kan röra sig om hjälp att skriva ansökningar, skogsutflykter eller massage. Drömmen om alternativa ekonomiska system är drivkraften här. Kanske kommer samtalen kring skrivbordet och gentjänsterna bli grunden till en kommande utställning.

Monique växte upp i ett arbetarklasshem, där längtan efter helg och semester var ojämförligt större än glädjen i arbetet. Hon vet att hon inte vill ha det så, och trivs på det hela taget bra i frilanskostymen. Med start i det textila fältet och med sin senaste master i performativ konst har utbildningsbanan varit krokig. Hon tror att oavsett vilken väg hon gått hade hon hamnat ungefär där hon är i dag. Hon gläds åt den positiva respons hon fått på Steneby, och det faktum att suget efter samtal om både konstnärliga och privata våndor, om kapitalism och hållbarhet, varit stort. Hon förklarar varför:
– Världen blir lite mindre svart när vi kan spegla oss i varandra, när vi kan hämta stöd och glädjas åt att både kunna hjälpa och bli hjälpta. Det är roligare och mer givande att pröva lösningar istället för att bara peka på problem, att vara aktiv istället för att passivt titta på, att utforska nya möjligheter oavsett om resultatet blir ett misslyckande. Det är ett risktagande, det är politik och det är en chans till förändring.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

Läs mer om Monique Wernhamn på hennes web.

Sök Steneby AIR två ggr per år: 15 maj / 15 september. Läs mer här.