Michael McFalls landade i Dals Långed under gråperioden. Det blev aldrig riktigt ljust, det var dimma och frost och nakna björkstammar och det blev fullständigt naturligt att tolka landskapet i ritkol. Det syns tydligt när han visar sina skisser på dataskärmen, samtidigt som det skogsklädda berget mittemot hans kontor tar sig in via det stora fönstret. Ett halvt ton kol ska också in i konsthallen till utställningen som öppnar den 16 april, ett antal björkar kommer hänga från taket och teckningar och printar kompletterar berättelsen om ett nytt landskap som ännu inte nåtts av vår.
Michael McFalls är Artist in Residence på Steneby från januari till maj 2015. Hans biotop i vanliga fall är Columbus State University of Georgia USA, där han undervisar i teckning och skulptur. Han reser gärna för att utveckla sitt eget konstnärskap, och Stenebyskolan är långt ifrån hans första residens. Förra året var han i Australien. Den gången blev det jeep mot det rödaste av inlandet, för att komma närmre landskapet och de människor som präglats av det och de tolkningar av landskapet de bär. Landskap och uppfattningarna om naturen återkommer han ofta till. Han ger en förklaring:
–Varje gång jag åker utomlands förändras mina perspektiv och min förståelse av vad mitt hem är och kan vara. Och landskap och människorna i det hänger ihop på ett väldigt intressant sätt. När jag kom hit blev jag väldigt fascinerad av de mönster björkarna gör i landskapet, deras påverkan är ju signifikant. Visst har vi björkar hemma också, men inte alls i samma utsträckning.
Michael tycks vara mitt i en trädperiod rent generellt. I Australien ställde han ut stora gummiträd täckta med den röda jorden och med små figuriner i brons på. I Steneby konsthall blir det björkar, och till Ekaområdet i Bengtsfors ska han tillsammans med studenterna på Metallhantverk Smide Smyckekonst bränna stora ekstammar. Kanske ska de också buras in. Michael har just visat gruppen en serie inspirationsbilder. Det är världsomspännande trädstamskonst, märkliga konstgjorda träd och träd med utvändiga stålskelett som skydd. Michael tolkar dem dock inte alls som skydd, utan som fängelser. Tankar som kanske kan passa fint som skulpterad kommentar till den omfattande miljöförstöring som tidigare präglade Ekaområdet.
Utställningen i konsthallen gör Michael tillsammans med en annan konstnär, nämligen Jon Swindler. De träffades över en whiskey, fick en idé och nu skickar de bilder mellan sig över Atlanten, lägger till och drar i från. Michael brukar alltid arbeta ensam, och tycker att den brist på kontroll som infinner sig vid ett samarbete är lite skavande. Han poängterar dock att Jon är avslappnad, prestigelös och full av optimism. Han ser fram emot att uppleva resultatet av sina egna dalsländska naturobservationer, filtrerade och modifierade genom en väns ögon, lika hemma i den amerikanska södern, som han själv.
Michael McFalls hamnade på Steneby tack vare att han är bekant med Jeff Kaller, som är rektor på skolan. Ett besök för många år sedan levde kvar som en dröm, och när han sökte och fick ett prestigefyllt Fulbright stipendium kunde ett residens bli möjligt. Han känner sig uppskattad som resurs bland studenterna han undervisar och samtalar med, vilket han med ett skratt kommenterar som lyckosamt:
–Ja, annars skulle de ju tycka att jag bara tar upp plats i deras verkstäder, vilket jag förvisso också gör!
Michael gläds åt de möjligheter han fått att utveckla sina färdigheter i metallbearbetning, och är full av lovord gentemot både lärarkår och studenter. Medan han kan bidra med sitt förhållningssätt som samtida och kanske mer konceptuellt präglad konstprofessor från en annan världsdel, imponeras han av den höga hantverksnivån på Stenebyskolan.
–Jag kan bli stående i smedjan och bara glo, många är häpnadsväckande skickliga. Och anläggningen är den bästa jag sett! På vårt universitet har vi väldigt fina verkstäder och ateljéer, men här är det toppklass, absolut makalöst! Det var mycket därför jag ville komma hit och för att det finns en sån energi med mycket spännande projekt här, och för att landskapet är så spännande, och för att inslaget av geografisk isolering ger särskilt goda förutsättningar till att fokusera!
I fem månader har Michael bott i en gammal stuga i Högsbyn. Den äldre sonen har gått på förskola i Dals Långed och lärt sig nya ord som han inte vet är svenska. Ofta vill han gå ner och titta på hällristningarna, ”made before Christ was born”. Hustrun passar lillan och undervisar på distans. Men lagom till lövsprickningen går planet söderöver; då är det hon som ska undervisa i konst i Venedig. Michael tar med sig barnen hem till Staterna. Så småningom återgår han till undervisningen på universitetet. Han avslutar:
–Lärarna här har faktiskt förändrat mina egna pedagogiska förhållningssätt. Och när jag kommer tillbaka tror jag att jag ska försöka få mina studenter att lägga lite mera krut på utförandet och inte helt låta sig uppslukas av idéerna.
Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson