År 1919 klev en ung folkskollärare vid namn Erland Borglund av tåget i Mustadfors, Steneby socken. Han sträckte på sig efter resan, rättade till kavajen och stegade bort till skolan som var hans nya arbetsplats. Den torftiga bruksorten, med depression och superi, skrämde honom inte. Snarare blev han peppad på att bidra till en positiv utveckling. Att ta fasta på de traditioner i slöjd och hantverk som präglat landskapet under lång tid, men nu i snabb takt försvann, blev hans idé. Han drog i gång föreläsningsserier och slöjdkurser, bondade med Malmsten och smidde nya planer.

Nära hundra år senare anländer för första gången Helena Hansson till Victoriasjöns stränder i Kisumu i Kenya, och utbrister: ”var är sjön?”. Då hade vattenhyacinten, som planterats in några decennier tidigare, växt så hissnande snabbt att vattenytan knappt kunde skönjas. Helena berättar:
–Jag insåg ju att de har ett stort problem. Det var svårt att ta sig fram med båt, malariamyggor och krokodiler frodades. Men jag såg också att det fanns folk som använde materialet i hantverk. Så jag blev nyfiken på hur design skulle kunna vara med och stötta utvecklingen kring detta.

Helena, som jobbat med design i över 15 år, har dock under projektets gång tonat ner designens betydelse ur ett formgivningsperspektiv och i stället fokuserat på hur design bygger de sammanhang och kontakter som krävs för en livskraftig verksamhet. Biståndsorganet Diakonia fanns redan i området, där de drev sysselsättningsprojekt utifrån vattenhyacinter. Bland annat tillverkade byborna rep och korgar. Helena kunde dock inte riktigt få svar på vem som sedan köpte korgarna; kanske för att den detaljen inte riktigt var löst. Det fanns också andra lokala initiativ som tillverkade liknande produkter, men det fanns ingen samordning mellan verksamheterna. Så Helenas plan var att länka ihop dem och koppla på marknaden, som hon kallar det. I detta fall det svenska företaget Afroart, som redan handlande med konsthantverk från den afrikanska kontinenten. Helena fortsätter:
–Under de här två första åren har det handlat mycket om hur vi ska kunna bygga ett gemensamt projekt när vi bor så långt i från varann. Och hur jobbar man tillsammans på ett sätt så att alla känner sig delaktiga? Det gäller att komma med lagom färdiga idéer, så det inte fastnar i gamla mönster, som att vi bara beställer och de utför. Jag har faktiskt märkt att när jag inte är där på plats och petar hela tiden kommer de lokala aktörerna själva på hur saker kan lösas och utvecklar verksamheten vidare själva. Jag kan bidra med tips och förslag och försöka förstå vad de saknar. En viktig roll har varit att länka samman aktörerna och visa på möjliga potentialer.

En av Helenas metoder har varit att utgå från befintliga strukturer och organisationer. Plattformen för kommunikation har varit Facebook, försäljningskanalerna har varit redan befintliga och det är genom att föra samman redan existerande initiativ och lokala entreprenörer projektet fått fart. Inte genom att skapa nya. Projektet har fått många sidoeffekter. Inte minst för Helenas far. Som nyss bliven pensionär hade han lätt kunnat bli lite rastlös- om inte medel till projektet uteblivit och Helena insåg att hon behövde använda de resurser hon hade nära tillhands. Och pappa uppfinnaren fick nya utmaningar i att konstruera bland annat repslagningsmaskiner i försök att rationalisera tillverkningen av vattenhyacintprodukter. Hittills har maskinen inte riktigt kunnat ersätta händer vid tillverkningen av repen, men maskinerna har fått eget liv och lett till andra spår. De kan användas för att göra rep av uttjänta fiskenät eller plastpåsar, och både i Kenya och här i Sverige har de blivit ett pedagogiskt favoritredskap vid workshops. Vid en sådan på plats på Stenebyskolan inspirerades elever till att tänka nytt kring ”uppcykling” och lokal produktion på platser med begränsade resurser. Helena nämner bl.a Frej Wichmanns experiment med en svarv byggd av en cykel som en spännande effekt av tillfället. Många är de möten hon får ny näring av; ett annat är det med textilkonstnären Jeanette Schäring. Hon tog sig an uppgiften att utveckla ekologiska färgningsmetoder av vattenhyacintfibern, vilket inneburit lyckade försök och större uttrycksmöjligheter parallellt både i Sverige och Kenya.

Helena är en av 17 designdoktorander på HDK, Göteborgs universitet, och har just hållit sitt halvtidsseminarium på Steneby, där hon är placerad. Ett år av forskningen återstår. Avhandlingsarbetet har titeln ”Beyond the basket”. Hon återkommer ofta till att korgen och dess formgivning inte är det primära målet, utan ett redskap för att nå en ekonomisk och social utvecklingsprocess. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har nyligen köpt in korgar till sitt gåvosortiment, eftersom de ser dem som ett bevis på att forskning leder till hållbar utveckling. Och för Helenas del började allt på Västgötaslätten, där pappa uppfinnarens verkstad tidigt gav insikten i att allt är möjligt. Hon minns:
–Han byggde till och med en flygmaskin! Vetskapen om att en mängd små delar kan bli något stort bara rätt engagemang finns var avgörande för mitt växande intresse för design.

Men hur gick det då för Herr Borglund, han som klev av tåget i Mustadfors år 1919? Jo, hans iver att genom kurser inom slöjd och hantverk bidra till en positiv utveckling i en bruksort på dekis ledde till två konkreta saker: Bildandet av Steneby hemslöjdsförening år 1929 och öppnandet av Stenebyskolan år 1934. Den senare vänder sig i dag inte specifikt till den lokala ungdomen, utan lockar studenter från hela landet, ja till och med från hela världen. Se här! Två historier från olika århundraden, som båda visar att hantverk sällan bara är just hantverk. Det kan vara en avgörande pusselbit i personlig, regional och världsomspännande utveckling!

  Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson