#1: Innan mässan

I arbetet med att sprida historien om Steneby presenterar Mötesplats Steneby en rad artiklar under 2015 med text av Jonatan Malm och foto av Martin Gustavsson. Den första artikeln handlar om förberedelser inför möbelmässan. Håll till godo!

Innan Mässan.
Stenebyskolan är för närvarande ett kraftfält. Man kan se energiblixtar hoppa från verkstadslokalerna och slå ner i kanalen när överladdningen blir för stor. I en byggnad samlas mod för att för första gången montera en monter i en experimentell och modig konstruktion. I den så kallade Lillsnicken råder en närmast febrig iver, när händer far fram med sinksågar, fräsmaskiner och penslar med färg. I ett fikarum sitter högskolans studenter och stämmer av vilka delar av den gemensamma planen som är klara och vilka som återstår. Kaffekannan töms snabbt medan ämnen som sponsring, visitkort och grön färg ovanpå grå avhandlas. Vad är det som pågår här egentligen?

–Att delta i Stockholm Furniture Fair är det bästa skyltfönster skolan kan få, ett bra sätt att rekrytera nya studenter. Och för studenterna här är det ovärderligt att få ställa ut så här och möta branschen med alla sina producenter och journalister. Det är också viktigt att träffa studenter från andra skolor och börja bygga nätverk, något man behöver som möbeldesigner. Det är en otroligt lärorik och utvecklande erfarenhet.

Det är Rasmus Malbert, lektor på HDK Stenebys utbildning Möbeldesign inriktning Trä, som förklarar för mig. Han berättar också att utgångspunkten varit ”överlevnad”, eller egentligen ”survival”; mer begripligt för alla de studenter från andra länder som valt att utbilda sig här.

Arbetet vid ritbord och verktyg föregicks av två veckors research, där begreppet synades ur många vinklar. Det kollektiva arbetet under denna fas höjde nivån och gav en stor karta åt varje student att sedan navigera efter, enligt egen kompass. Förutom ett tjugotal överlevnadsmanualer i områden som materiell, kroppslig och mental överlevnad är resultatet av projektet ett stort antal möbler och objekt med en fantastisk mångfald i funktion, konstruktion och uttryck. Rasmus avslutar innan han springer i väg:
–Den största utmaningen är att balansera inriktningarna mot design respektive konsthantverk. Det är visserligen en designutbildning, men konsthantverksapproachen i de andra utbildningarna påverkar oss i den riktningen. Det är ett särdrag för oss, något att vara stolta över. Just i denna kurs är det mycket fokus på etiska och filosofiska aspekter, i nästa kommer det handla mer om industrins förväntningar.

Studenternas egna arbeten står på paus en stund, just nu gäller gemensam konstruktion av den monter som allt ska presenteras i. Vid en hyvelbänk står Mariana Petersson och Clémence Lam och hjälps åt med några bitar i detta pussel. På mässan ska Mariana visa sin bänk. Och det är inte riktigt vilken parkbänk som helst; det är en möbel som vill att de som sitter på den ska komma varann närmre. Både rent tekniskt och andligt. Hon förklarar:
–Bänken utgår ifrån ett statement: ”vi behöver varann för att överleva”. Här i Sverige sätter vi oss ofta så långt som möjligt från varann, vi vill ha vårt eget utrymme. Men på min bänk glider man ofrånkomligt mot varann. Det kan ju vara en kul sak att börja prata om…

Studenterna på HDK Stenebys Möbeldesign inriktning Trä bygger en gemensam monter ©Martin Gustavsson

Studenterna på HDK Stenebys Möbeldesign inriktning Trä bygger en gemensam monter ©Martin Gustavsson

Mariana ser fram emot mässan. Att det finns en verklig deadline och en bransch att förhålla sig till gör att hon skärper sig maximalt. Hon var där förra året också, och vet ungefär vad som väntar:
–Att åka dit är som att koppla upp sig mot verkligheten. Så länge man bara är i skolan är det inte riktigt på riktigt. På mässan kan man förstå hur möbelvärden fungerar, vad promotion är, möjliga samarbetspartners och överhuvudtaget komma närmre sanningen kring vad man vill jobba med i framtiden. Det är klart, alla har väl en dröm om att få sitt objekt handplockat av någon producent, men det är inget jag tänker så mycket på. Jag är nog mest nyfiken på att prova mitt formspråk mot en publik, visa ”detta är jag” och se vilka reaktionerna blir. En stor press är det hur som helst under dessa veckor, men det är det verkligen värt.

Hon får medhåll av Clémence. Hon har formgivit och tillverkat ”Sleeping Station”. En möbel att gömma huvudet i för att finna en stunds vila. Hon förklarar:
–På både skolor och arbetsplatser är det ofta svårt att ta en kort tupplur mitt på dagen. Men forskning visar tydligt att vi både mår och presterar bättre om vi får chansen.

Hon fäller upp något som liknar suffletten på en barnvagn, fast givetvis i ädlare material, och visar hur man kan vila huvudet inne i det minirum som bildas. Jag blir genuint sugen på att prova, men går vidare för att titta på en båt.

Det är inte en båt att lägga i sjön, det är en lekskulptur. Ett resultat av ett samarbete mellan Luka Jelušić och Ola Andersson, de enda studenter som valt att jobba tillsammans med ett gemensamt objekt. Och, som de själva säger, det är ju en överlevnad i sig att flyta på vatten. Men denna bulliga lilla båt på torraste land är fullastad med mer tankegods än så. Till att börja med ett citat av Foucault: ”The boat is the greatest reserve of imagination in our civilisation”. Startskottet var dock en dokumentärfilm om en finsk farbror, blind och ensam bofast på en gård på en ö. Utan syn sprängde han ut en gruva i berget och navigerade på havet med hjälp av en radio. Allt i en känsla av trygghet. Filmen gjorde starka intryck på Luka och Ola.
–Vi läste vidare om rumslig uppfattning hos barn blinda från födseln, och bestämde oss för att bygga en lekbåt med tanke på dem. Men nu har vi insett att det är en lekbåt för alla barn… Idén kring denna båt och viljan att se den klar har helt överskuggat tanken på själva mässan för vår del.

Entusiasmen går att ta på, och den har resulterat i spännande former och en rik materialkänsla. Idén med att låta tunna askribbor fogas samman till ett självbärande skrov har de lånat av traditionellt kajakbygge, och att prova sig fram med modeller och mallar tycks mig tämligen slöjdigt för att komma från en designutbildning där CAD är ett viktigt verktyg. Ola förklarar:
–Det var för oss ett så okänt vatten, det gick helt enkelt inte att fundera ut allt i förväg. Efter mycket grubblande bestämde vi oss för att bara börja bygga, det blev för mycket spekulationer.

Nu lämnar vi högskolan och träder in i Lillsnicken, som den förberedande utbildningen Trähantverk Möbelsnickeri kallas i det dagliga. Här jobbas det frenetisk inför samma mässa. Det är som på den gamla goda tiden; flitiga studenter vid varsin hyvelbänk, med hederliga verktyg som stämjärn, ryggsågar och små handhyvlar. Formerna som växer fram har dock inget med dåtid att göra. Eller, det har de faktiskt, även om det inte ser ut så. Här har temat varit ”Historia i Historien”. Studiebesök på Von Echstedstka gården och Dalslands konstmuseum hade dels den givna funktionen i att strö inspiration från gamla tider i alla öppna ögon, men också en mer finurlig. Åsa Nyström, lärare på utbildningen, förklarar:
–Genom att se på möbler i förhållande till den tid då de brukades får studenterna lättare att kliva åt sidan och se på vår egen tid på ett mer subjektivt sätt. I ettan börjar studenterna analysera sin bakgrund och varför de har den smak de har. Nu i tvåan handlar det om att hitta sina egna drivkrafter, sitt formspråk och förfina sitt arbetssätt. Just det personliga förhållningssättet är lika viktigt som att lära tekniken. Man kan säga att det är jämnt skägg mellan formprocessen och själva snickeriet här. Studenterna som går här ser olika verksamheter framför sig; en del vill bli möbelsnickare, andra arkitekter, möbeldesigners eller konstnärer. Det är mycket miljötänk också, vi använder exempelvis bara svenskt trä.

Lillsnicken verkstadsbild ©Martin Gustavsson

Lillsnicken verkstadsbild ©Martin Gustavsson

Johan Andersson har fångat upp en historia som han tänkt förmedla i form av ett skåp. Det är byggt helt i massiv ek, med fina sinkfogar och annat delikat handjobb. Men formen? Den är till punkt och pricka tagen rakt av från ett klassiskt plåtskåp, tänk omklädningsrum på en industri. Säkert är det inte långt till just sådana plåtskåp, här i bruksorten. Han förklarar sin tanke:
– Snacket om historian i historien fick mig tillbaka till den gamla goda hamnstaden, arbetarnas Göteborg under 50- 60- och 70-talen. På något vis är det väl sprunget ur en förkärlek för arbetaridealet, och kan ses som ett sätt att ge arbetarens vardag ett högre värde.

Den faktor som möbelmässan tillför kursen förklarar han så här:
–Det skapar helt klart en vilja att satsa ännu mer. Man vill visa upp något att vara riktigt stolt över, dels det man själv gör, men också när det gäller skolan. Jag tror vi alla som går här vill visa upp att vi kan prestera den kvalitet som skolan står för.

Elsa Sjöblom plockar lurarna ur öronen. Kanske är rätt spellista det som krävs för att hitta lugnet och koncentrationen mitt i ett faktum av krympande tid och många parallella små snickeristrider.
Hon putsar på ett hörnskåp, som på alla sätt är tillägnat handens arbete. Dels för att det är tillverkat med klassiska slöjdtekniker i nya kombinationer, men också i sin funktion. Hon förklarar:
–Jag vill att skåpet ska vara för den som vill slöjda, utan att ha dåligt samvete för att inte göra det hela tiden. Man kan gömma sina projekt där inne, och när man öppnar det igen är det fintid!

Det som växer fram här är inte bara möbler. Det är idéer. Poetiska tankar, ställningstaganden, undersökningar, vilja att förändra eller bilda betraktaren. Och allt detta ska placeras i en monter på möbelmässan. Montern har ritats av Joakim Kling, också han student på utbildningen. Han har pluggat arkitektur tidigare, och vill nu utforska gränslandet mellan rum och objekt. Frågan är: Hur mycket kan man reducera rumslighet och ändå skapa ett rum?
–Det är spännande att få möjligheten att bygga ett rum som väldigt många människor kommer befinna sig i. Fast just nu känns det mest som jag blivit lite projektledare, själva byggandet pågår på Karls Gärde.

Just precis. Montern är ett samarbete mellan Trähantverk Möbelsnickeri och Finsnickeri, den yrkesinriktade utbildning som hör till skolan men ligger en liten bit bort. Här gör studenterna beställda jobb, alltså snickeriarbeten någon betalar för. Här träffar jag Pontus Nadén, student, som berättar:
–Det är bra tryck på beställningar här, så i år fanns inte tid att göra möbler till mässan. Så i stället har vi gjort den här montern tillsammans, en spännande process och ett väldigt lyckat samarbete mellan utbildningarna!

Joakim King från Trähantverk Möbelsnickeri och Jonathan Bjärbo från Finsnickeri samtalar om arbetet. ©Martin Gustavsson

Joakim King från Trähantverk Möbelsnickeri och Jonathan Bjärbo från Finsnickeri samtalar om arbetet. ©Martin Gustavsson

Joakim kommer för att tillsammans med Pontus ladda upp inför monteringen av montern. Den stora CNC-fräsen surrar och snurrar fram en stor träskylt med Stenebys logotyp. När den är klar kommer Ola och Luka från Möbeldesign inriktning Trä för att i samma hypermoderna fräsmaskin forma kölen till sin båt. Först ett prov i frigolit, sedan den riktiga i kork. Om några dagar ska allt lastas för att åka till huvudstaden. Av panik för stunden inte ett spår. Däremot passion och spänd förväntan.

CNC-fräsen gör en skylt ©Martin Gustavsson

CNC-fräsen gör en skylt ©Martin Gustavsson

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#2: Gäst i ett dovt landskap

Michael McFalls landade i Dals Långed under gråperioden. Det blev aldrig riktigt ljust, det var dimma och frost och nakna björkstammar och det blev fullständigt naturligt att tolka landskapet i ritkol. Det syns tydligt när han visar sina skisser på dataskärmen, samtidigt som det skogsklädda berget mittemot hans kontor tar sig in via det stora fönstret. Ett halvt ton kol ska också in i konsthallen till utställningen som öppnar den 16 april, ett antal björkar kommer hänga från taket och teckningar och printar kompletterar berättelsen om ett nytt landskap som ännu inte nåtts av vår.

Tower, bild från kommande utställningen "From here to there..." av Michael McFalls och Jon Swindler

Tower, bild från kommande utställningen ”From here to there…” av Michael McFalls och Jon Swindler

Michael McFalls är Artist in Residence på Steneby från januari till maj 2015. Hans biotop i vanliga fall är Columbus State University of Georgia USA, där han undervisar i teckning och skulptur. Han reser gärna för att utveckla sitt eget konstnärskap, och Stenebyskolan är långt ifrån hans första residens. Förra året var han i Australien. Den gången blev det jeep mot det rödaste av inlandet, för att komma närmre landskapet och de människor som präglats av det och de tolkningar av landskapet de bär. Landskap och uppfattningarna om naturen återkommer han ofta till. Han ger en förklaring:
–Varje gång jag åker utomlands förändras mina perspektiv och min förståelse av vad mitt hem är och kan vara. Och landskap och människorna i det hänger ihop på ett väldigt intressant sätt. När jag kom hit blev jag väldigt fascinerad av de mönster björkarna gör i landskapet, deras påverkan är ju signifikant. Visst har vi björkar hemma också, men inte alls i samma utsträckning.

Michael tycks vara mitt i en trädperiod rent generellt. I Australien ställde han ut stora gummiträd täckta med den röda jorden och med små figuriner i brons på. I Steneby konsthall blir det björkar, och till Ekaområdet i Bengtsfors ska han tillsammans med studenterna på Metallhantverk Smide Smyckekonst bränna stora ekstammar. Kanske ska de också buras in. Michael har just visat gruppen en serie inspirationsbilder. Det är världsomspännande trädstamskonst, märkliga konstgjorda träd och träd med utvändiga stålskelett som skydd. Michael tolkar dem dock inte alls som skydd, utan som fängelser. Tankar som kanske kan passa fint som skulpterad kommentar till den omfattande miljöförstöring som tidigare präglade Ekaområdet.

_DSC4253-Martin-Gustavsson

foto: Martin Gustavsson

Utställningen i konsthallen gör Michael tillsammans med en annan konstnär, nämligen Jon Swindler. De träffades över en whiskey, fick en idé och nu skickar de bilder mellan sig över Atlanten, lägger till och drar i från. Michael brukar alltid arbeta ensam, och tycker att den brist på kontroll som infinner sig vid ett samarbete är lite skavande. Han poängterar dock att Jon är avslappnad, prestigelös och full av optimism. Han ser fram emot att uppleva resultatet av sina egna dalsländska naturobservationer, filtrerade och modifierade genom en väns ögon, lika hemma i den amerikanska södern, som han själv.

Michael McFalls hamnade på Steneby tack vare att han är bekant med Jeff Kaller, som är rektor på skolan. Ett besök för många år sedan levde kvar som en dröm, och när han sökte och fick ett prestigefyllt Fulbright stipendium kunde ett residens bli möjligt. Han känner sig uppskattad som resurs bland studenterna han undervisar och samtalar med, vilket han med ett skratt kommenterar som lyckosamt:
–Ja, annars skulle de ju tycka att jag bara tar upp plats i deras verkstäder, vilket jag förvisso också gör!

I samtal med studenter på Steneby. Foto: Martin Gustavsson

I samtal med studenter på Steneby. Foto: Martin Gustavsson

Michael gläds åt de möjligheter han fått att utveckla sina färdigheter i metallbearbetning, och är full av lovord gentemot både lärarkår och studenter. Medan han kan bidra med sitt förhållningssätt som samtida och kanske mer konceptuellt präglad konstprofessor från en annan världsdel, imponeras han av den höga hantverksnivån på Stenebyskolan.
–Jag kan bli stående i smedjan och bara glo, många är häpnadsväckande skickliga. Och anläggningen är den bästa jag sett! På vårt universitet har vi väldigt fina verkstäder och ateljéer, men här är det toppklass, absolut makalöst! Det var mycket därför jag ville komma hit och för att det finns en sån energi med mycket spännande projekt här, och för att landskapet är så spännande, och för att inslaget av geografisk isolering ger särskilt goda förutsättningar till att fokusera!

_DSC4230-Martin-Gustavsson

I verkstaden på Järn & Stål / offentlig gestaltning. Foto: Martin Gustavsson

I fem månader har Michael bott i en gammal stuga i Högsbyn. Den äldre sonen har gått på förskola i Dals Långed och lärt sig nya ord som han inte vet är svenska. Ofta vill han gå ner och titta på hällristningarna, ”made before Christ was born”. Hustrun passar lillan och undervisar på distans. Men lagom till lövsprickningen går planet söderöver; då är det hon som ska undervisa i konst i Venedig. Michael tar med sig barnen hem till Staterna. Så småningom återgår han till undervisningen på universitetet. Han avslutar:
–Lärarna här har faktiskt förändrat mina egna pedagogiska förhållningssätt. Och när jag kommer tillbaka tror jag att jag ska försöka få mina studenter att lägga lite mera krut på utförandet och inte helt låta sig uppslukas av idéerna.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#3: En korg kommer lastad

År 1919 klev en ung folkskollärare vid namn Erland Borglund av tåget i Mustadfors, Steneby socken. Han sträckte på sig efter resan, rättade till kavajen och stegade bort till skolan som var hans nya arbetsplats. Den torftiga bruksorten, med depression och superi, skrämde honom inte. Snarare blev han peppad på att bidra till en positiv utveckling. Att ta fasta på de traditioner i slöjd och hantverk som präglat landskapet under lång tid, men nu i snabb takt försvann, blev hans idé. Han drog i gång föreläsningsserier och slöjdkurser, bondade med Malmsten och smidde nya planer.

Nära hundra år senare anländer för första gången Helena Hansson till Victoriasjöns stränder i Kisumu i Kenya, och utbrister: ”var är sjön?”. Då hade vattenhyacinten, som planterats in några decennier tidigare, växt så hissnande snabbt att vattenytan knappt kunde skönjas. Helena berättar:
–Jag insåg ju att de har ett stort problem. Det var svårt att ta sig fram med båt, malariamyggor och krokodiler frodades. Men jag såg också att det fanns folk som använde materialet i hantverk. Så jag blev nyfiken på hur design skulle kunna vara med och stötta utvecklingen kring detta.

Helena, som jobbat med design i över 15 år, har dock under projektets gång tonat ner designens betydelse ur ett formgivningsperspektiv och i stället fokuserat på hur design bygger de sammanhang och kontakter som krävs för en livskraftig verksamhet. Biståndsorganet Diakonia fanns redan i området, där de drev sysselsättningsprojekt utifrån vattenhyacinter. Bland annat tillverkade byborna rep och korgar. Helena kunde dock inte riktigt få svar på vem som sedan köpte korgarna; kanske för att den detaljen inte riktigt var löst. Det fanns också andra lokala initiativ som tillverkade liknande produkter, men det fanns ingen samordning mellan verksamheterna. Så Helenas plan var att länka ihop dem och koppla på marknaden, som hon kallar det. I detta fall det svenska företaget Afroart, som redan handlande med konsthantverk från den afrikanska kontinenten. Helena fortsätter:
–Under de här två första åren har det handlat mycket om hur vi ska kunna bygga ett gemensamt projekt när vi bor så långt i från varann. Och hur jobbar man tillsammans på ett sätt så att alla känner sig delaktiga? Det gäller att komma med lagom färdiga idéer, så det inte fastnar i gamla mönster, som att vi bara beställer och de utför. Jag har faktiskt märkt att när jag inte är där på plats och petar hela tiden kommer de lokala aktörerna själva på hur saker kan lösas och utvecklar verksamheten vidare själva. Jag kan bidra med tips och förslag och försöka förstå vad de saknar. En viktig roll har varit att länka samman aktörerna och visa på möjliga potentialer.

En av Helenas metoder har varit att utgå från befintliga strukturer och organisationer. Plattformen för kommunikation har varit Facebook, försäljningskanalerna har varit redan befintliga och det är genom att föra samman redan existerande initiativ och lokala entreprenörer projektet fått fart. Inte genom att skapa nya. Projektet har fått många sidoeffekter. Inte minst för Helenas far. Som nyss bliven pensionär hade han lätt kunnat bli lite rastlös- om inte medel till projektet uteblivit och Helena insåg att hon behövde använda de resurser hon hade nära tillhands. Och pappa uppfinnaren fick nya utmaningar i att konstruera bland annat repslagningsmaskiner i försök att rationalisera tillverkningen av vattenhyacintprodukter. Hittills har maskinen inte riktigt kunnat ersätta händer vid tillverkningen av repen, men maskinerna har fått eget liv och lett till andra spår. De kan användas för att göra rep av uttjänta fiskenät eller plastpåsar, och både i Kenya och här i Sverige har de blivit ett pedagogiskt favoritredskap vid workshops. Vid en sådan på plats på Stenebyskolan inspirerades elever till att tänka nytt kring ”uppcykling” och lokal produktion på platser med begränsade resurser. Helena nämner bl.a Frej Wichmanns experiment med en svarv byggd av en cykel som en spännande effekt av tillfället. Många är de möten hon får ny näring av; ett annat är det med textilkonstnären Jeanette Schäring. Hon tog sig an uppgiften att utveckla ekologiska färgningsmetoder av vattenhyacintfibern, vilket inneburit lyckade försök och större uttrycksmöjligheter parallellt både i Sverige och Kenya.

Helena är en av 17 designdoktorander på HDK, Göteborgs universitet, och har just hållit sitt halvtidsseminarium på Steneby, där hon är placerad. Ett år av forskningen återstår. Avhandlingsarbetet har titeln ”Beyond the basket”. Hon återkommer ofta till att korgen och dess formgivning inte är det primära målet, utan ett redskap för att nå en ekonomisk och social utvecklingsprocess. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har nyligen köpt in korgar till sitt gåvosortiment, eftersom de ser dem som ett bevis på att forskning leder till hållbar utveckling. Och för Helenas del började allt på Västgötaslätten, där pappa uppfinnarens verkstad tidigt gav insikten i att allt är möjligt. Hon minns:
–Han byggde till och med en flygmaskin! Vetskapen om att en mängd små delar kan bli något stort bara rätt engagemang finns var avgörande för mitt växande intresse för design.

Men hur gick det då för Herr Borglund, han som klev av tåget i Mustadfors år 1919? Jo, hans iver att genom kurser inom slöjd och hantverk bidra till en positiv utveckling i en bruksort på dekis ledde till två konkreta saker: Bildandet av Steneby hemslöjdsförening år 1929 och öppnandet av Stenebyskolan år 1934. Den senare vänder sig i dag inte specifikt till den lokala ungdomen, utan lockar studenter från hela landet, ja till och med från hela världen. Se här! Två historier från olika århundraden, som båda visar att hantverk sällan bara är just hantverk. Det kan vara en avgörande pusselbit i personlig, regional och världsomspännande utveckling!

_DSC4030

_DSC4015 _DSC4003  _DSC4068Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#4: Examinationsexplosionen

När björken bär små neongröna musöron är livet som mest elektriskt för studenterna på HDK Steneby. Under en kvart i maj ska åtta veckors arbete presenteras för publik och opponenter. De senare är professionella utövare i sina respektive områden och tillfälligt inresta. De har läst rapporter i förväg och väger pepp mot ifrågasättanden i sina fickor.

När själva examinationen är avklarad väntar utställningar. Först I Steneby konsthall, på mammas gata så att säga, sedan i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Här kommer man kunna beskåda broderade och illustrerade matrelaterade ordstäv; bl.a det om räkmackan. Eller den förtjusande ”skidbacken är också en ost”. Ett annat examensverk framstår som en bullig skulptur, lik en polare från rymden, enögd och glad. Den är dock baserad på urgammalt hantverk. Och den ryker ur antennerna; det är ett matförädlingsredskap, en rök för laxfiléer och liknande delikatesser (se bild). För allmän beskådan finns också en uppseendeväckande skulptur, hängande i taket. En dikt i knölig plåt och järntrådsstygn, som det kanske skulle sett ut om mucklorna gått loss på gubben Pettsons skrothög. Verket heter helt kort ”Lappad plåt” och är signerad ”anonym”. I mängden av alla intressanta små kosmos av intensivt arbete och fascinerande resultat tittar vi lite närmre på tre arbeten.

_DSC6356

Luka Jelušićs examensarbete: Smoking Barrel

Morten Hårderup på Järn & Stål / offentlig gestaltning drivs av lusten att göra platsspecifik konst. Han har konstaterat att de platser som är intressanta att utveckla konstnärligt är inte de som redan fungerar och anses trevliga, utan de så kallade icke-platserna. Begreppet beskriver en motsats till de platser som har en tydlig identitet. Så här sammanfattar Morten sitt uppdrag:
–Det är både onödigt och otacksamt att med konst försöka förbättra en redan fungerande plats. Jag tycker uppgiften för offentlig konst är att förvandla icke-platser till platser med identitet så människor kan trivas där. Offentlig konst ska inte kräva din uppmärksamhet, utan omärkligt göra din upplevelse av en plats bättre.

Som objekt för sitt praktiska arbete utifrån dessa idéer har han samarbetat med Chalmers i Göteborg, där han fann just en sådan icke-plats inklämd mellan storväxta husbaksidor. En stig, en genväg, men absolut inget mer. Morten har smugit in galvaniserade pelare som både kan ses som separata skulpturer, men också fungerar tillsammans som en helhet som förändras medan man går. De är otvivelaktigt släkt med de strama husfasaderna och ljusstolparna på andra sidan stigen, men de är vänskapligt retsamma och bångstyriga och gör genvägen till en mjukare promenad.

_DSC6000a

Morten Hårderup: The Shortcut

Linnéa Rosenqvist på Textil-Kläder-Formgivning har valt att fokusera på en process. Den utgår ifrån idén om vardagens många sysslor, det repetitiva, det lilla som läggs till det lilla och blir något stort. Med inspiration från andra kvinnliga konstnärer som lyft upp vardagssysslorna till konst, skapade hon sig projektet ”Dag 1-80”. Utifrån erfarenheten att de tankar ett handarbete föder är viktigare än det fysiska resultatet, och utifrån en lista med fem punkter, skulle hon utföra förutbestämda arbetsuppgifter varje dag. Det handlade om att brodera namnet av en konstnär, så ett frö, samla in orangea föremål, skriva text på kroppen och teckna av en kroppsdel. Arbetet rymmer dels en vilja att kommentera samtiden politiskt, men också ett bitvis frustrerat sökande efter ett välförtjänt lugn i görandet. Resultatet är en uttrycksfull installation av broderade tyglappar, plantor i tetrapack, orange prylar, teckningar, anteckningar och annat. Så här sammanfattar Linnéa erfarenheterna från sitt arbete:
– Jag har skapat mig ytterligare ett hushållsarbete, utöver de privata. Något som bara ska göras, utan att ifrågasätta handlingen. Och jag finner tillfredsställelse att jag här har arbetet kvar, bland annat i form av broderi.

_DSC5497

Linnea Rosenqvists examination med opponenterna Anna Wolgers & Ida-Lovisa Rudolfsson

Tänk dig idén om att formgivaren bestämmer, men naturen gör jobbet. Eller att du kommer långt in i en grotta och finner träpinnar förbundna genom långsamma materialförflyttningar, förvandlade till bruksföremål. Om något ditåt handlar projektet ”Elslöjd”. Det är ett gemensamt examensarbete signerat Lea Hein och Frej Wichmann. Också detta arbete är inriktat på processer, men med helt andra ingångar. En viktig utgångspunkt för dessa möbeldesignstudenter har varit tiden efter skolan, alltså de förutsättningar som väntar utanför. Att själva kunna stå för tillverkningen lockar dem, varför de velat begränsa sig till de små resurser som kan bli deras verklighet. Därför utsåg de ett garage i närheten av skolan till sin arbetsplats; här skulle en småskalig produktion rymmas. Målet har varit att efterlikna naturliga uppbyggnadsprocesser och använda dem för att sätta samman föremål och ge dekorativa effekter. De fastnade snart för elektrolys: att med hjälp av ström i ett bad av vatten, ättiksyra och kopparsulfat få kopparatomerna att vandra över från ett stycke kopparplåt till ett nytt föremål. I detta fall bland annat trädelar, men också andra material som glas, papper och mässingsfolie. Resultatet är ett materialbibliotek som drar blickar till sig och bergis får betraktaren att undra hur tusan det är gjort. Experimenten liknar en samlares utvalda skatter från platser och perioder omöjliga att fastställa. Och som helt säkert kommer fylla sin funktion som något att stå på när skolans verkstad ersätts av den egna.

_DSC7315

Lea Hein & Frej Wichmann: Elslöjd

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#5 Skogsfesten: Helgen då skogen dansar

En dag i seklets ungdom skedde en tragisk olycka vid torpet Fåfängerud. En elledning rasade ner och dödade två torparbarn. Sedan dess har inget riktig varit sig likt där. Får gick lösa på kullen kring byggnaderna, de förirrade sig aldrig i skogen. Vargar strök på grusvägen förbi, men rörde inte fåren. Nu händer det något annat märkligt här. Mitt inne i en dalsländsk skog som sluter sig alltmer byggs det för festival.

Det byggs för Skogsfesten. Den sjätte upplagan, rent av. Femton personer hjälps åt med att bygga en scen. Egil Borgne har just svetsat en spis och står nu och hugger ved som ska räcka för att driva den under festivalen. Linus Amvall står och rattar på för mig obegripliga mojänger, men jag förstår det generella: både byggandet av festivalen och själva evenemanget ska drivas förnyelsebart på det mest ambitiösa sätt. Dels för att det numera är långt till närmsta elstolpe, men också för att arrangörsgruppen är smått besatta av idén på att göra festivalen till en manifestation av att det visst går att ha hur skoj som helst utan att belasta skogen och jorden. Mer än ett och ett halvt ton batterier har festivalen lyckats komma över på ett magiskt men lagligt vis. Solceller är uppskruvade på laduväggen. Och om inte kraften räcker finns ett par elverk redo att köras på rapsbränsle. Även byggmaterialet har i huvudsak hämtats i högar efter rivna byggnader.
_DSC7874

Kristin Bergman står och instruerar en hjälpande person kring ett upplägg för diskning. Kristin är matansvarig och har dumpstrat med Skogsfesten i åtanke under åtminstone ett halvår. Med andra ord; hon har dykt i matvaruhusens containrar och tagit vara på slängd men användbar mat. Stolt som en framgångsrik jägare visar hon upp flak med remouladsås; perfekt på festival! Alla frysar i hela Dals Långed är fyllda med mat till Skogsfesten. Färskvarorna dumpstras under dessa sista dagar före festivalen och körs hit från Göteborg – bara en kväll fyndades 50 kilo användbara grönsaker och ost. Kristin har även tagit på sig rollen som genuskontrollant:
– Vi strävar efter 50 procent kvinnliga artister, och för att nå det måste man räkna noga och vara hård. I år blev det efter ett par avhopp 29 kvinnor och 32 män bland artisterna. Det är rätt bra, men jag är inte helt nöjd!

Kristin var med när Skogsfesten föddes år 2010. Då var hon student på Steneby, och vad de egentligen arrangerade var en rätt spontan studentfest. De satte upp en lapp på måndagen: ”Fest på fredag, betala 50 kronor och få en vägbeskrivning”. Fortfarande är flera av arrangörerna studenter på skolan, men vissa har inte mer koppling till Steneby än att de känner någon som gått där. Några artister som medverkar på festivalen med happenings och konst har också bakgrund på skolan. Skolan ger dessutom numera ett visst ekonomiskt bistånd, eftersom de uppskattar kraften i initiativet.

Kristin har sovit lite dåligt i den förfallna timmerstugan som föreningen får låna av den generösa markägaren. Hon går för att dricka lite hett kaffe medan hammarslagen dånar där gradänger och läktare växer fram. Gänget har mycket att stå i. Vi åker hem.

_DSC1862

När vi kommer tillbaka är festivalen i full gång. Majregnen har börjat skapa sån där legendarisk festivalgyttja; för den som inte har don av gummi på fötterna kommer skorna ohjälpligt skifta färg efter en stund på Skogsfesten. Men alla är glada. Inte minst arrangörerna, som regelbundet haft planeringsmöten under det senaste halvåret och sista veckan slitit som djur. Trots att arbetet varar hela festivalen ut tar de sig tid att njuta av sitt verk. De uråldriga små åkertegarnas odlingsrösen och hasselknippen och den nya tidens täta granskog har fått sällskap av nya polare i biotopen: kring 500 besökare med tillhörande tält i alla färger. Vi talar med några göteborgare som samlats runt ett spritkök. Vi frågar hur de upplever festivalen, och de svarar muntert och i kör:
–Dåligt väder, glatt humör! Man märker att det är eldsjälar som skapat det här, det känns hemmagjort, på ett bra sätt! Och maten är riktigt schysst.

Ett annat gäng har rest från Malmö och Köpenhamn. Här har chauffören fått övertalas att stanna kvar, bland annat med hjälp av en Irish Coffee. Hon muttrar lite om regn och för lite dansmusik, medan hennes polare protesterar:
– Det här är ju precis vad vi önskade oss! En liten festival mitt i skogen.

Vi möter en som är på väg mot vilan i sitt tält. Han ser lite trött ut, och han förklarar varför:
–Jag skiljdes från någon klockan fem, då gick hon och sov men jag gick till ladan och dansade till hård elektronisk musik.
Vad är det bästa med festivalen? frågar jag.
–Dalsland. Svarar han tveklöst innan han släpar sig mot sovsäcken.

–Detta är som en motreaktion mot alla nya välordnade festivaler, säger en annan, betydligt piggare besökare, och fortsätter:
–Detta är ju en festival av den gamla stammen, med tält och lera och höga ideal.
_DSC8413

Idéalen. Ja, de är viktiga för arrangörerna. Kristin menar att om inte gänget delat idéerna om hållbarhet och genus, hade det inte känns värt allt arbete. Alexander Carlsson ansluter sig till samtalet. Han har just tagit sin kandidatexamen på HDK Steneby och han är arrangör för andra året. Med sig till dalslandsskogen tog han sin norrländska dialekt, och den passar mycket bra här. Han gillar att flytta sten, säger han. Han och Kristin enas om att drivkraften är att jobba tillsammans för många andra människors skull, och att leva upp till devisen ”ha så kul som möjligt, skita ner så lite som möjligt”. Att visa att det går. De lyfter också fram symbiosen med personerna som äger säteriet. De berättar:

–Birgit på Lästvik Säteri är jätteglad att vi gör detta på den här platsen. Vi lånar marken gratis mot att vi fixar med husen. Vi hjälpte dem med kaffeservering vid kosläppet, och Rolf har kört hit vatten och träflis. Det är ett fantastiskt samarbete!

Kristin återgår till att servera mat i köket som numera fått ett tak av brädor med hundratals dansande fötter på. DJ Livsfarligt består av Natalie Bödtker-Lund och Maria Jansson Gunnman. Nu fyller de skogen med puls, och folk rör sig på många nivåer. Vi undrar om läktaren verkligen kommer att hålla, när vi sätter oss i bilen och åker hem.

Vi träffar Kristin några dagar senare och frågar: Jo, den höll. Den var ju uträknad matematiskt. Och om hon bara får vila lite kan hon visst tänka sig en festival igen nästa år.

_DSC8403

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

Skogsfestens web

#6: Stora världen i Billingsfors

Två studenter letade sig bort från skolan och fann berättelser från världens alla hörn. Bara en mil bort.

–Tack vare detta projekt har vi träffat en massa underbara människor vi förmodligen skulle ha missat annars. Alltså, det är ju underbara människor på skolan med, men det är också en väldigt homogen grupp.

Detta utbrister Johanna och Paulina medan måltidsfas övergår i dans. Dalsland ligger för våra fötter; fabrik ryker och sjöar glittrar. Mötesplatsen, ett resurscenter för asylsökande, ligger som ett örnbo på bergets topp i en före detta skola. I Billingsfors. Och här finns helt tydligt en internationell vardag där människor hjälper varann att tolka mellan svenska, arabiska och somaliska. Men just idag är det fest: det är avslutning för ett lyckat projekt kallat Skapande Mötesplats. Det myllrar och mumsas och dansas och på linor hänger mängder av små konstverks som skapats under våren. Johanna och Paulina, som är initiativtagare och handledare i projektet, kan se tillbaka på tolv lyckade dagar. Johanna summerar:

– Alltså, det nästan konstigt vad smärtfritt det har gått. Allt ordnade sig så enkelt med lokaler och ekonomi (projektet erhöll Mötesplats Stenebys nyinstiftade Idépeng), och gensvaret från deltagarna har varit superpositivt! Vissa har uppslukats av hantverket, medan andra mest har värdesatt möjligheten att få träna svenska. En kille blev särskilt upprymd, för när vi kom hit fick han äntligen praktisera de nya ord han lärt sig.

_DSC9137Mötesplatsen ägs av migrationsverket men drivs av Bengtsfors kommun. Johanna och Paulina går in på sitt tredje år på Textil-Kläder-Formgivning på HDK Steneby. Längtan efter en vidgad bubbla och nya sociala sammanhang födde idén. Upplägget för projektet har varit att de kommit till Mötesplatsen med ett hantverksuppslag varje ny dag och stannat mellan klockan tolv och sju. Uppåt trettio personer i olika åldrar har kommit och deltagit i allt mellan textilfärgning med bland annat te, rost, lök och svarta bönor, virkning i plastspill från en lokal fabrik och blomsterpressning. Drop in-modellen har fungerat fint, menar de. Hantverket skapar ett konkret möte där ingen behöver känna sig vilse. Paulina ger en bild av hur det varit:

– Det har varit så häftigt när hela gruppen försjunkit i djup arbetsro, men det har också kunnat vara lite svårt att räcka till, till exempel om fem personer med olika ålder och förkunskaper velat lära sig sticka samtidigt. Men vi tycker verkligen att konceptet fungerat; vi har planerat en aktivitet och de som velat har hakat på.

_DSC9111Att rikta in sig mot textila tekniker var naturligt, då de materialen legat handledarna närmast. Men det fanns också andra tankar bakom; Johanna och Paulina ville undvika manlig dominans och det textila var så bekant för många kvinnor att de blev nyfikna på att välja Mötesplatsen före hemmet. Och teknikerna har varit så enkla att barnen kunnat vara med. Lite sämre lyckades de med att få med andra daglediga Billingsforsbor i hantverksgemenskapen, men de tror de kan få till det i en förlängning av projektet. För en sådan hoppas de på, nu till hösten. Hoppas på fortsättning gör även Maria Sthyr, samordnare på vuxenutbildningen i Bengtsfors och halvtidsjobbande på Mötesplatsen. Nöjt ger hon sin syn på verksamheten:

– Paulina och Johanna är väldigt duktiga och inspirerande, och det är fantastiskt att se vad besökarna skapat. Och det har varit en så bra blandning av folk! Som nysvensk får man möjlighet att utveckla ett annat ordförråd när man hantverkar tillsammans, annars kan det lät fastna i ”hur mår du? Jag mår bra”. Och sen har det blivit många fina möten där barndomsminnen och olika erfarenheter kommit upp!

_DSC2515Nasralla är 9 år och kommer från Eritrea. Spjuveraktigt stolt poserar han i ett lösskägg han gjort av ormbunkar från omgivningen och transparent plast från det lokala företaget Alfapac. Abdulla kommer från Gaza, men har nu bott 8 månader här i Billingsfors. Han visar upp en av sina kreationer med vilda blommor i alla färger, han har plockat dem själv. Mariana från Albanien har just färgat en t-shirt i shiboriteknik med te, rost och ättika och hänger den på tork. Några barn prickar säkert korgen med basketbollen. Västafrikanska trummor lockar till dans, medan andra chattar vid datorer. Paulina och Johanna konstaterar att ett liv som textilkonstnär med all sin tid i egen ateljé knappast lockar. Att så tydligt få vara en del av det stora samhället, dela med sig av kunskaper och få idéer och skratt tillbaka är allt för givande. De är mist sagt taggade på en fortsättning till hösten.

_DSC2392Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#7: Mycket vatten under broarna

Har du kommit vattenvägen in i hjärtat av Dalsland någon gång? I så fall vet du att det är en helt annan bild som målas upp. Om du rullar hit längs vägarna är det mestadels mossgrönt, granbarksbrunt, björkstamsrandigt och bruksortsrutigt. Samt rätt kuperat. Kommer du med båt glittrar det helt säkert i ett bredare färgspektrum, du ser bryggor och små röda stugor och blir bergis sugen på glass och att doppa fötterna i det klara vattnet. Landskapet är fortfarande kuperat, men nivåskillnaderna sköts i slussar. Kanske kommer du då till Långbrons sluss. Här tar du en paus och kikar in i en rödmålad gammal bod alldeles invid kanalen. Grattis! Du har kommit till kanalens färskaste sevärdhet: Galleri Långbron. Alltihop ett resultat av ett fruktbart samarbete mellan Steneby och Dalslands Kanalbolag. Fast allra mest av arbetet från två flitiga och kreativa händer, tillhörande Josha Woudstra.

DSC_1316_1

I maj tog hon sin masterexamen i Applied Arts & Design, Wood Oriented Furniture Design på HDK vid Steneby. Examensarbetet kallade hon ”Transformera Stugan”. Projektet byggde på att hon utifrån en övergiven, förfallen och skrotbelamrad gammal tvättstuga skulle skapa sig någonting. Från början kanske en ateljé, sedermera blev det en andhämtningsplats och tillslut en bostad. Åt sig själv. Utan el och rinnande vatten, men med vedbrasor, tystnad och känslan av att verkligen få vara i fred. En kontrast mot trångboddheten i hemlandet Holland, ändå inte i vildmarken, däremot i utkanten av ett litet samhälle.

DSC_0005

Ett halvår före examinationen hade Josha visat sitt pågående arbete med tvättstugan på konsthallen i Bengtsfors. Av en slump avslutades just Bengstfors kommunfullmäktigemöte i lokalen intill, varför kommunalrådet kom in på vernissagen och började prata med Josha. Det hela slutade med att Josha sattes i kontakt med Dalslands Kanalbolag. De hade just inlett ett nytt arbete med att satsa på att höja attraktiviteten i miljöerna runt kanalen. Den gamla träboden var en gång kanalens första verkstadsbyggnad, nu endast ett förråd som knappast levde upp till sin potential precis vid kajen.

–Vi har pratat mycket om att nätverka och mingla på skolan, och nu har jag verkligen fått se att det fungerar! Utbrister Josha nöjt. Hon har just avslutat sitt arbete med boden i Långbron, fått motta blommor och lovord. Hon fortsätter:

–”Transformera Stugan” var ett projekt som egentligen bara angick mig, här finns det en massa människor som är engagerade i byggnadens framtid och har varit väldigt stöttande. Visst var några skeptiska i början, min metod är ju att inte ha en färdig plan, utan låta vägen visa. Men framförallt har de varit otroligt hjälpsamma! Och det var ju fantastiskt att få ett sådant här bra uppdrag när jag precis examinerats.

DSC_0808

Josha visar runt. Mest stolt är hon över skylten med texten ”Galleri Långbron”. Hon kände tidigt att byggnaden behövde lyftas med en skylt. Därför blev hon lycklig som en arkeolog som grävt på helt rätt ställe när hon efter att ha tömt byggnaden på bråte och städat den ren fann den lilla blyertsinskriptionen på en takbjälke: Långbron. Med kantig och distinkt skrivstil. Texten förstorade hon upp och förde med minutiösa penseldrag över den till en plåt. Nu hänger skylten där, och för samman dåtid med nutid, samt ger ett löfte om vad som väntar inne i huset.

Benny Ruus är vd för Kanalbolaget, och har så varit i 23 år. Han berättar att han under alla år värderat Steneby högt, eftersom det skolan står för håller så hög kvalitet och ligger väldigt nära vad Dalslands Kanal vill förmedla. Benny menar till och med att det skavt lite att han inte fått till något samarbete dem emellan. Förrän nu.

–Jag är så glad över detta projekt, och hoppas vi kan hitta fler sätt att stötta och utveckla varandra under kommande år. Just detta ligger väl i linje med vår målsättning att vårda och utveckla kulturarvet. Och Josha har verkligen tagit sig an byggnaden med varsam hand, hon har en fin förmåga att se det stilistiska i miljön. Och hon har verkligen jobbat som en galning!

Säger en tydligt nöjd Benny Ruus. Borta är skrot- och skräpboden. I stället ser vi en enkel verkstadsbyggnad, prydlig men rustik och tålig, som ett skal åt utställningar och andra konstnärliga projekt. Hur det utvecklas under kommande år är inte klart, men att en fortsättning följer är alla eniga om. Enligt Sara Vogel-Rödin, verksamhetsledare på Mötesplats Steneby, kommer Stenebystudenter till våren kunna söka ett stipendium: att under en period få verka som Artist in Residence vid Långbrons sluss. Så spana efter färsk konst medan badkläderna torkar, nästa gång du tänkt slussa dig förbi Långbron.

Text: Jonatan Malm
Bild: Martin Gustavsson

Läs mer om Joshas examensarbete här.

DSC_1674

DSC_1650

DSC_1938

#8: Kropp, material, alumn – några aspekter

Jonatan Malm och Martin Gustavsson möter utställarna i Steneby konsthalls nya utställning ”Att framföra kropp – tio aspekter” under hängning och vernissage.

_DSC3303
– För mig är det en självklarhet att arbeta utifrån kroppen. Och textil är väldigt förknippat med kropp, det finns många tydliga referenser. I kroppsfascinationen finns också rädslor och ett sökande efter det som skaver. Detta, och att gestalta det som kommer ut, kan vara ganska jobbigt. Då är tryggheten i materialet och tekniken något jag kan luta mig mot; det håller mig jordad. Säger Sandra Lundberg. Hon är en av de tio före detta studenter, s.k. alumner, på HDK vid Stenebys utbildning Textil-Kläder-Formgivning. Dessa tio har valts ut av utbildningens lärare och representerar ett tidsspann på åtta år och geografiskt täcker de in både London och Långed. Verksamhetsfältet löper mellan mode och fri konst, och innehåller många nyanser och överlappningar. Och även mycket som förenar. Det bekräftar inte minst utställarna själva. Genom utbildningen har de många gemensamma ingångar, inte bara när det gäller själva materialet. Sen är det ju det med kropp. Detta tema är en central utgångspunkt för dessa tio, vilket redan utställningstiteln tydligt skvallrar om: ”Att framföra kropp- tio aspekter”. Utställningens curator Tomas Laurien, doktorand i design på HDK, Göteborgs universitet, föreslår att utställningen tolkas som en påbörjad tankekarta med tio av ett oändligt antal aspekter som rör att vara, göra och uppleva kropp.

3 alumner

Clara J:son Borg, Sandra Lundberg, Funny Livdotter

Tre av dessa tio alumner sitter nu i bibliotekets pinnsoffa strax utanför Steneby konsthall och resonerar om tiden efter Steneby och kring temat. Redan nämnda Sandra Lundberg bor i Stockholm och jobbar dagligen med textil, på en rad olika sätt: som frilansande konstnär, som sömmerska inom teaterkostym, som assistent till konstnären Helena Mutanen. Samt på Emmaus klädsortering, där hon har goda chanser att ta hand om överblivet textilt material. Hennes eget verk till utställningen heter ”Agda- förspilld kvinnokraft” och baseras på just sådana fynd: virkat och sytt av andra, någon annanstans, en annan tid. Sandra menar att hon har en fetisch för det textila, en besatthet, samt drivs av frågan: när övergår strävan efter kroppslig perfektion i förfall? Som i exemplet Michael Jackson… Hon förklarar:
– Perfektion är en illusion. Hur vi än försöker kan vi inte komma ifrån den kroppsliga förgängelsen, eftersom liv och död hänger ihop.

Clara J:son Borg har rest hit från Holland. Hon kände redan under utbildningen på Steneby ett sug efter fri konst, och läser nu sin master i ämnet på konsthögskolan Piet Zwart i Rotterdam. Så här sammanfattar hon tiden för byggandet av utställningen:
– Det har betytt mycket att få komma tillbaka och möta dessa människor, det har gjort att tankar kommit tillbaka och blivit tydligare- vad jag fått med mig här ifrån: kunskapen om form, färg, processarbete… Och även om vi jobbar med olika metoder snuddar våra intresseområden vid varandra. Det blir så intressant att möta en sådan grupp. Man kan fördjupa dialogen på ett väldigt spännande sätt. Känslan i gruppen är att det finns något som knyter oss samman på ett självklart vis, även om många av oss inte träffats förut.

Claras bidrag till utställning är ett videoverk: ”Speculative Occupation”. Hon beskriver det som att hon skapat en struktur som hon bett de medverkande i videon att reagera mot. Det som intresserar henne är förhållandet mellan deras verbala och kroppsliga kommunikation.

Andra ingångar i utställningens tema är bland annat kroppens roll i medvetandet och vad som händer när kroppen kopplas bort, som i drömmen. Det kan handla om kroppen som mätredskap för att uppfatta världen, som att loda djupet av en sjö. Det kan handla om kroppen som universellt begriplig form och drömmen om kläder som både är neutrala och uttrycker individualism. Och det kan handla om ilska och kiss.

Åsa Norman vid sin installation "Markoperativ tyngdpunkt"

Åsa Norman vid sin installation ”Markoperativ tyngdpunkt”

Funny Livdotter har cyklat i två minuter för att ta sig till konsthallen. När hon läste sin master på konsthögskolan i Umeå var hon tydlig med att hon skulle flytta tillbaka till Dals Långed. Detta tolkade både studenter och lärare som att hon inte ville bli konstnär, eftersom deras bild var att en flytt till New York, London, Berlin eller åtminstone Stockholm är vad som krävs för att nå konstnärlig framgång. Själv säger Funny så här:
– Jag äcklas lite av storstäder. Här i Dalsland kan jag koncentrera mig mer, och jag hanterar omvärlden så mycket bättre härifrån. Jag behöver inte slåss för en viss yta.

Apropå att slåss: det behövde hon också göra för sin bakgrund på en så kallad materialutbildning. Fast hon efter sin kandidatexamen på HDK Steneby var sugen på att utveckla fotografiet, kände hon att synen på textil var så inkrökt och nedvärderande att hon behövde slåss för den.

– Jag ställde mig på den mobbades sida. Det finns på många konstinstitutioner en missuppfattning om att textil per automatik betyder kläder eller konsthantverk. Men även om jag tycker om att använda textila tekniker har jag jävligt svårt för att göra bruksföremål. Textil är för mig lika mycket ett medium som alla andra. Om jag nu måste kalla mig något får det bli ”konstnär”.

I hennes verk på utställningen, som också är hennes examensarbete, handlar det om ilskan som drivkraft. Det kan vara ilska över personliga händelser eller den strukturella utvecklingen i ett visst samhälle. Om att känna sig nerpissad av andra, eller behovet av att själv markera. Om man tar på sig hennes orangea regnrockar i verket ”Jag är tung- bär mig” hör man ljudet av en symaskin som omärkligt och nästan plågsamt övergår i skvalande; som ett störtregn, eller som kissande… Hon anpassar mediet efter vad hon vill säga, men konstaterar:
– Uppenbarligen söker jag mig hela tiden tillbaka till textilen. Jag har ingen aning om varför, jag antar att jag helt enkelt gillar textil.

_DSC3294

”Inside Out” av Hilda Fürst

Under vernissagen vimlar det av folk. Snittar rör sig kors och tvärs, liksom reflektioner och samtal. En stor del av besökarna är nutida studenter på bland annat Textil-Kläder-Formgivning. Sannolikt fungerar just denna utställning för dem som en rejäl dos framtidstro.
_DSC3334

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#9: Fairytales in craft – en annan typ av saga

Nedslag i en process.

Om jag hade kopplat bort hörselorganet hade jag lätt kunnat tro att jag är långt ut i ödemarken. Berget är välknöcklat, tallarna grovkrökta och höstfuktiga löv och annat skogssmul ligger generöst strösslat på marken. Myrorna trafikerar sina nätverk. Det känns helt rimligt att en liten folkskara sitter i mossan och pratar om förkristna väsen och en dito världsbild som inte bygger på ont eller gott, utan på balansen mellan ordning och kaos.

_DSC3830_1

_DSC3867_1

Vi är inte i ödemarken. Vi är en kort promenad från HDK vid Steneby och Dals-långed med sitt bruksbrus. Och människoflocken är ett kamratgäng med skilda inriktningar. Sju av dem har dock gått på HDK vid Steneby. De flesta på Järn & Stål, någon på TKF. Från möbelhållet kommer Ola och Luka, som initierat det hela efter en idé de inte kunde släppa. Luka är landskapsarkitekt i botten och har numera även en master i Möbeldesign. Ola kände sig färdig med arbetet som maskiningenjör och projektledare på Tetrapak och har nu gått två år på Finsnickeri samt ett fristående år på Möbeldesign. Ola berättar:
– Det här kan ses som en fortsättning på det arbete vi gjorde inför Stockholm Furniture Fair 2015. Vi byggde då en lekskulptur i form av en båt. En bärande tanke där var forskningen i hur blinda barn uppfattar och tar sig an rum och föremål. I slutändan hade vi inte riktigt tid att genomföra våra slutsatser, så det slutade mest som ett trevligt objekt, uppskattat för sin taktilitet och mjuka estetik. Men i stället för att arbeta vidare på den tänkte vi: Varför inte göra något större?

_DSC3921_1

Projektet Fairytales in Craft skapades. I fjärran ett mål om en försörjningskanal och en upplevelsepark baserad på hantverk och på dalsländsk natur och historia. Kanske även en del nordisk mytologi, även om de ser vissa risker med att fokusera för mycket på det. Luka:
– Nordisk mytologi är känd över hela världen. Det är ett väl utforskat område, och det finns stor risk att folk skulle ha för tydliga associationer om vad som väntade ifall vi sa att vi baserar vårt arbete på nordisk mytologi.

Samtalet där i skogen, där Lina Söderberg och Jokum Lind Jensen berättar om väsen i nordisk folktro, är egentligen en föreläsning, utflyttad på grönbete. En del av en seminariehelg, där alla projektets deltagare fått i uppgift att förbereda en workshop eller föreläsning kring ett ämne de fördjupat sig i och som kan vara till nytta i projektet. Externa föreläsare har också delat med sig; Mats Westerberg från Lekplatsbolaget om unika lekplatser, och Annelies Vaneycken om Participatory Design.

Vid en kaffepaus beskriver Lina Söderberg, som har två års arkeologistudier och en master på Järn & Stål i ryggsäcken, sina visioner kring projektet:
–Om målet är att ge barn möjligheter till lek och en relation till naturen är det bästa att släppa ut dem i skogen. Men det vi bygger här skulle kunna bli ett fint möte mellan barn och vuxna, som en tredimensionell sagoläsning.

Tills nästa gång gänget träffas för att laborera, nu på ett mer handgripligt sätt med skissblock och modellbygge, ska deras egen saga finnas färdig nog att luta sig mot. Den ska baseras på dalsländsk historia, på naturen med sjöar, kanal och slussar och kanske en del dalsländska väsen. Med detta skrivande arbetar bland annat Annika Wahlström, med bakgrund på TKF. Cecilie Jörstad och hennes man Björn Fast Nagell är skådespelare respektive regissör och har en viktig roll i gruppen just i arbetet med denna berättelse. Dessutom bor de i Dals Långed.

Ola och Luka pustar ut efter en intensiv period, full av insikter och idéer, vägval och möjligheter. Före deras egen workshop-helg deltog de i ett seminarium om design för barn, arrangerad av HDK. De är båda inspirerade och imponerade av det breda grepp vilket seminariet formades efter; allt från forskare till barnboksförfattare var där för att ge en bild av hur vi i dag ser på barn, och hur de kan gå till väga som vill skapa för barn. Luka:
–En sak vi har pratat mycket om är det faktum att det i dag nästan inte går att bli tagen på allvar om man ska formge för barn och inte i ett tidigt skede involverar barn i skapandet. Men många pekar på att det är att göra det för enkelt för sig. Mats från Lekplatsbolaget berättade att om han frågar barn hur deras drömlekplats ser ut börjar de prata om gungor och rutschkanor, för de vet inte att det är möjligt att bygga en lekplats runt en dikt, och få den omåttligt populär.

Ola fortsätter:
–Det är en av de diskussioner vi måste ta nu: hur vi kan involvera barn, eller om vi kan helt undvika det. Sen har vi samtal med Bengtsfors kommun huruvida vi skulle kunna bygga vår upplevelsepark i före detta Långeds Mekaniska i Långbron; en för våra ändamål perfekt byggnad, omgärdad av kanal, sluss och en urgammal järnvägsbro som gör det till en plats som i sig själv är som en saga!

_DSC3965

_DSC3890

De berättar att gruppen hoppas få möjlighet att besöka Les Machines i Nantes. Där har några konstnärer byggt upp en stor och populär besöksattraktion på ett gammalt skeppsvarv, allt baserat på Jules Vernes sagovärld, på hantverk och interaktivitet. Det är något liknande de vill skapa, men med ytterligare en dimension; den om vetenskaplig undersökning, en grundlig genomgång i vad man vet om exempelvis hur barn som är blinda eller har andra funktionshinder läser det byggda. Metoderna för att nå samarbetspartners och studsa mellan fack och discipliner tackar de Steneby för. Luka förklarar:
–De allra flesta av oss i gruppen har gått där, och tillägnat oss en viss världsbild. Den handlar inte om hantverk som något isolerat, utan om hantverk som något som hänger ihop med allting runt omkring.

Men att utifrån en idé bilda en så stor och varierad grupp, kan inte det vara en svårighet? Luka svarar pillemariskt:
–Som racerförare säger: om du upplever kontroll kör du inte snabbt nog. Visst går det att göra sånt här på egen hand, men då går en ju miste om all kreativ input som en dynamisk grupp ger. Alla i projektet bidrar med fantastisk energi och klokskap, och det kommer ta oss längre!

_DSC3844_1

_DSC3880

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#10: I magnetfältet mellan konsumtionskritik och excentriskt mode

– Sakta ner för fan! Låt saker få gro i lugn och ro!

Amandah Andersson är modeskapare och illustratör, med en karriär som gått i raketfart sedan examen på Beckmans (Modedesign 2013). Modevärlden beskrivs ofta som en för planeten ohälsosamt ombytlig och oeftertänksam bransch, vilket spontant kan göra Amandahs utrop lite förbryllande. Men hon har i hela sitt liv hyst en blandning av hat och kärlek till mode. Samtidigt som hon grävt ner sig i de psykologiska aspekterna av hållbarhetsfrågorna, såsom ängsligheten bakom vårt överdrivna sätt att konsumera varor, varandra och världen runt omkring, har hon utvecklat ett eget utropstecken av färgexplosiva kostymer och kreationer.

Drömmen om ett långsammare tempo gäller samhället, men också hennes egen verksamhet. Van att ständigt leverera blixtsnabbt växte behovet av att komma bort från hastighetsnormen, hitta en annan tidsbubbla för att återfinna det grundliga utforskande av idéer och uttryck hon minns från skoltiden. Det är därför hon nu sitter här med en kaffekopp i handen, i Stenebys bibliotek, i sista fasen av ett halvårs Artist in Residence. Det var här på Stenebyskolans förberedande utbildningar Form och Design samt Kläder som hennes bana började. Hon förklarar återvändandet så här:

– Eftersom jag både studerat och undervisat här vet jag ju att det är en väldigt kreativ plats där det också är lätt att göra projekt. Jag väldigt nöjd med att bo och arbeta i Stockholm, men jag uppskattar verkligen de förutsättningar för lugn och koncentration som den här platsen ger.

_DSC5347

Research och process.

DSC_4913

Vy från arbetsplatsen på Steneby.

Halvåret kan nog knappast beskrivas som en viloperiod med det där långsamma tempot som kanske efterlängtades. Det har blivit många tågresor till huvudstaden, där inte minst lanseringar av det egna modemärkets, Ama Awe, kreationer omöjliggjort något fullskaligt eremitliv i skogen. Och lat har hon knappast varit under sina månader på Steneby. Det inser man lätt efter att ha sett hennes utställning. Den fyller konsthallen med enorma sidensjok, kimonos, masker och sjalar, allt täckt av vindlande och skarpa mönster och figurer som suger blickarna till sig. Rubbet gjort under halvårets dalslandsveckor. Från början tänkt som ett ordbundet manifest för mötet mellan mode, psykologi och hållbarhet, utvecklades det efterhand till ett visuellt sådant. Genom tecknade bilder och mönster, bearbetade i datorn och digitalt och kemikaliefritt printade i Malmö, har hon formulerat sin uppfattning av fyra begrepp: konsumtion, globalisering, tid och identitet. Färgrikt betyder inte glatt, snarare giftigt som grodor i Amazonas, i Amandahs symbolvärld. Sålunda markeras uttrycken för begreppet ”konsumtion” med de största färgkaskaderna. Hon förklarar:

– Jag vill ge en bild av konsumtionen som religion, som ett monster som klafsar över världen och tar sig in i alla tankar och samhällen.

_DSC5263_0

Amandah med sin utställning P,DSM!UtS.Jdi. i Steneby konsthall.

Amandahs karriär framstår som så där snabbstartad och kursstabil som många säkert drömmer om. Efter examensvisningen på Beckmans blev hon kontaktad av, och snart vän med, en producent från popscenen, väl länkad till många av de allra största i vårt land. Snart hade Amandah gjort scenkostymer åt bland andra Maia Hirasawa, Frida Hyvönnen, Ane Brun och Linnea Henriksson. Och kimonon blivit något av hennes varumärke. Men vad var det dessa kunder fastnade för? Amandah gör kvalificerade gissningar:

– Det är fortfarande ett väldigt beige och grå modekultur här i vårt land. Trist, men det gör också att det finns mycket att tillföra. Jag har alltid gillat det dramatiska och kanske pråliga, mode för excentriska personer. Och det går nog hem på scen.

En smula komiskt är att just hennes rörelse mot det sceniska vållade henne en del kritik på Beckmans; hon fick rådet att renodla modetänket eller byta till kostymspåret. Amandah berättar om en klasskamrat som också avråddes lägga bort sin passionerade arbetsmetod. Hon lyssnade inte heller på det örat, utan körde på och fick omgående stor publicitet. Exemplen är många: den som får lägst siffror i lärarnas böcker blir inte sällan den som faktisk slår igenom. Vilka råd finns då att ge den som vill lyckas försörja sig inom det kreativa fältet? Vilka tips finns till de studenter som snart är ute i den egentliga världen?

– Kanske måste man vara ja-sägare i två år, men utan att tappa siktet på målet. Sen tror jag på ödmjukhet inför andra personer och deras kompetenser; om man fungerar bra i lag växer kontaktnäten fort. Men såklart finns det olika recept för att lyckas.

Kaffet är slut och Amandah visar trots sitt glada sätt drag av trötthet. Dagen har hon ägnat åt att jonglera med den matematik som krävs för att en flock studenter ska få en lyckad kursdag i maskinstickning. För inte länge sedan hade hon sin sista av fem heldagar av tryckworkshops för mellanstadieelever från kommunen, här på Steneby. Hon minns dagarna som fantastiska, cirkuskaotiska och långt mer inspirerande än hon väntat sig. Att jobba med barn fanns inte tidigare riktigt i hennes verktygslåda för framtiden, nu gör det kanske det:

– Det känns jätteviktigt att visa barn att de är välkomna på sådana här platser, att alla barn kan få chansen att ingå i kreativa sammanhang. Jag kunde höra barn utropa: ”Shit, vilken cool skola!”

_DSC5026

Tryckworkshop med Ekhagsskolans elever åk 4 och 5

_DSC5060

Tryckworkshop med Ekhagsskolans elever åk 4 och 5

Modebranschen då, sedd med hållbarhetsglasögon, hur ska det gå med den? Amandah menar att hållbarhetsfrågorna inom mode fått betydligt större genomslag i andra delar av världen, hon nämner Hong Kong som exempel. Och även här finns en scen av modeaktivister. De vill peta på normerna och vägrar acceptera att mode ska handla om att utsätta länder i syd för skit medan konsumenter hetsas att köpa månadens smak för att bli coola.

– I det fältet vill jag verka, avslutar Amandah.

_DSC5322

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

Mer om Amandah:
www.amandahandersson.com
www.amaawe.com

Mer om Steneby AIR

#11: Istället för sport på lovet

Hade det funnits en simbassäng med världens färger hade barnen förmodligen genast studsat i från trampolinen. Men nu är vi i formsalen, färgen finns i flaskor, glittret i burkar och som tur är har i alla fall större delen av rummet plastats in. Den del av golvet som inte är det får snart spår av barnfötter i nyanser av lila och grönt. Färgeufori tror jag det rådande tillståndet kan kallas. Funny Livdotter som är före detta student på HDK vid Steneby och nu den som arrangerat denna och sex andra sportlovsaktivteter för barn summerar upplevelsen:

–”Färgexplosion på plagg” hette workshopen, men det exploderade färg lite varstans. Josefin Wilkens som höll i det hela hade färg ända in på kroppen och en hel burk glitter över tröjan. Hon hade lika kul som barnen. Att ryggsvett inte är enda följden av den intensiva timmen, utan också ett stort kollektivt leende som vägrar gå över, det gör ju att det blir roligare att städa upp efteråt. Fast nästa år ska vi nog plasta in hela formsalen…

Sportlovsaktiviteterna var en följd av höstlovets väl mottagna workshops i olika kreativa göromål. Förutom ovan nämnda erbjöds tillverkning av instrument, origami, fritt broderi, återbruk, böcker, häften och fanzines samt den stora kraftansträngningen: Smide. Funny berättar att den krävde en del av riskanalys och säkerhetstänk för att kunna gå av stapeln. Fyra vuxna fanns tillhands för att hjälpa lika många barn. Kursen blev fort full, med en lång reservlista.

–Det blev otroligt lyckat. En fin sak var att det var fyra tjejer som verkligen valt ut just smideskursen, de var inte intresserade av något annat. De ville bara smida, och pratade alla om att studera här när de har åldern inne. Så vår framtida generation av metallgestaltare verkar tryggad! Säger en glad Funny.

_DSC6366_DSC6321 _DSC6302 _DSC6320

Satsningen är ett led i Mötesplats Stenebys ambition att i högre omfattning knyta samman Stenebyskolan med samhället runtomkring. Funny berättar om den osynliga mur som funnits mellan skolans område (konsthantverk och design) och de barn som morgon och eftermiddag traskat till och från låg-och mellanstadieskolan alldeles intill. Och strategin verkar onekligen ha fungerat. Efter dessa lovaktiviteter kan barn ses gena över skolans område som om det plötsligt blivit förvandlat till mammas gata. Kursledarna får glada ”hej!” när de handlar på Konsum. Funny citerar barn som under aktiviteterna utbrustit sådant som ”detta har aldrig tidigare hänt under min livstid”, eller förväntansfullt frågar när nästa chans kommer. Så drömmen om att sudda ut gränser tycks slå in. Och föräldrarna uttrycker ibland avundsjuka. De vill också ha kreativa sportlovsaktiviteter!

–Det kan jag förstå, säger Funny och fortsätter:

–Där jag växte upp fanns aldrig andra fritidssysslor än sportrelaterade. Och jag var ett kreativt barn, så jag kan själv önska att sådant här funnits för mig. Men på många av våra workshops har vi inte haft någon övre åldersgräns, så ibland har även vuxna varit med.

Workshopledarna har Funny rekryterat bland nuvarande eller tidigare studenter på Steneby. Den erfarenheten är ytterligare än nyckel i livet som frilansande kulturarbetare, menar hon, som själv samlat på sig ett och annat de gånger hon hållit egna kurser. Hon menar att en viktig faktor i just denna bransch är förmågan att solidariskt se alla barn samtidigt. Under en workshop som varar en timme fungerar det inte att ingående hjälpa ett barn i taget. Och kursledarna får långt mycket mer än färg på ryggen med sig efteråt; Ylva Persson som höll origamiaktiviteten rapporteras frenetiskt vika ananas i papper långt senare, och Olivia de Jong som tillsammans med Emilia Persdotter höll i ”Böcker, häften och Fanzines” är i färd med att marmorera träskivor hemma i badkaret.

Funny är redan i gång med grovskisserna kring nästa års lovaktiviteter. Drömmen är att ta med sig Steneby till andra hörn av landskapet. Hon summerar värdet i dessa barninriktade aktiviteter så här:

–Poängen med detta är verkligen inte primärt att rekrytera potentiella studenter. Snarare handlar det om en idé om att detta är rätt. När vi nu är födda med så komplexa hjärnor som vi är vore det väl synd om vi bara aktiverade små delar av dem? Att få utveckla sina kreativa sidor gynnar verkligen inte bara den som vill arbeta konstnärligt senare i livet, det är bra oavsett vilken yrkesbana som väljs. Det pratas mycket i dag om vikten av att barn läser böcker eller blir lästa för, eftersom det ger ett mycket rikare språk som vuxen. Och det är ju inte för att alla barn ska bli författare, utan för att de ska kunna leva fullt ut.

_DSC6130_DSC6137 _DSC6150

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#12: Hållbarhetskonsultationen

Jonatan Malm och Martin Gustavsson träffar Monique Wernhamn The Sustainable Woman mitt i feedback-kliniken.

– För mig finns inga klara gränser för vad som är konstnärligt arbete och vad som är privatliv. Det vill jag nog inte att det ska göra heller. Men ibland är det som att jag jobbar dygnet runt och ändå nätt och jämt drar ihop till hyran, och det är inte hållbart.

Vilken present hon måste vara till studenterna på Steneby, Monique Wernhamn. Hon återvänder efter 15 år (Monique har gått Stenebyskolan och undervisat på HDK) och betalar tillbaka för formläran och materialkunskapen genom att sätta huvudet på mer idéburna spikar. Det finns en annan sorts verklighet på andra sidan examen. Där lurar ständiga balansakter med en skapligt trygg ekonomi i ena handen och konstnärliga utvecklingsfaktorer i den andra.

– Under några år pluggade jag heltid, samtidigt som jag jobbade 60% och ovanpå det drev ett projekt som aldrig fick ekonomiskt stöd trots att det stämde överens med bidragsgivarnas alla önskelistor. Det fanns ingen tid över till att varken tänka på konst eller göra konst. Det var så många aspekter av ohållbarhet för mig. Jag kom fram till att jag ville undersöka metoder för att kunna leva hållbart som konstnär i denna nyliberala värld.

The Sustainable Woman föddes. Under några månader som Artist in Residence på Steneby har hon genom läsande, workshopande och filosoferande fått allt klarare konturer kring idén. Monique beskriver sitt alter ego som en plattform att analysera och ironisera över de villkor som samtidens människor och konstnärer har att förhålla sig till, och där också samtal kan pågå kring vägar till allt mera hållbara konstnärskap och liv. Hon menar att vi så lätt fastnar i tankar kring våra egna fel och brister, att det handlar om individuella krig. Kanske är det inte oss själva det är fel på?

– Jag tror det handlar om ett systemfel, ett problem typiskt för vår tid. Vi behöver inte någon quickfix, inga livscoacher som tycker vi ska se oss själva i spegeln och säga att vi är bra. Vi behöver prata om det samhälle vi har, och hur vi kan hantera det utan att gå under.

Så medan The Sustainable Woman bildar ett konceptuellt ramverk kring mixen av konst, brödjobb och privatliv kan Monique med en lägre grad av frustration leta vidare efter en tillvaro där hon inte ständigt måste slå knut på sig inför ett konstant pärlband av deadlines för projektansökningar. Där hon kan göra sin egen grej och flyta gott på det. Där föreläsningar, undervisning och uppdrag i kostym och scenografi bildar en ekonomisk trygghet utan att göra slut på den energikvot som behövs till fria konstprojekt.

Under slutet av sitt gästkonstnärskap på Steneby flyttar Monique Wernhamn ner sin studio till Utställningshallen. Alla nya och återanvända tankar kring hållbarhet står nedskrivna på post-it lappar på väggarna, tillsammans med bilder från processen och utskrivna klokord av diverse tänkare. För den som vill läsa mer finns pärmar med artiklar och texter kring kreativitet, konst och vad krockarna med övriga samhället kan bero på. Anledningen att hon huserar här är dock att bjuda in folk till en timmes konsultation. Här erbjuder hon feedback kring projekt, men också handledning i privata dilemman. Och att döma av hur bokningarna trillat in verkar behovet av samtal kring dess frågor stort. The Sustainable Woman’s feedbackklinik är fulltecknad in till sista timme. Som betalning föredrar hon en gentjänst. Det kan röra sig om hjälp att skriva ansökningar, skogsutflykter eller massage. Drömmen om alternativa ekonomiska system är drivkraften här. Kanske kommer samtalen kring skrivbordet och gentjänsterna bli grunden till en kommande utställning.

_DSC6179 _DSC6187 _DSC6191

Monique växte upp i ett arbetarklasshem, där längtan efter helg och semester var ojämförligt större än glädjen i arbetet. Hon vet att hon inte vill ha det så, och trivs på det hela taget bra i frilanskostymen. Med start i det textila fältet och med sin senaste master i performativ konst har utbildningsbanan varit krokig. Hon tror att oavsett vilken väg hon gått hade hon hamnat ungefär där hon är i dag. Hon gläds åt den positiva respons hon fått på Steneby, och det faktum att suget efter samtal om både konstnärliga och privata våndor, om kapitalism och hållbarhet, varit stort. Hon förklarar varför:
– Världen blir lite mindre svart när vi kan spegla oss i varandra, när vi kan hämta stöd och glädjas åt att både kunna hjälpa och bli hjälpta. Det är roligare och mer givande att pröva lösningar istället för att bara peka på problem, att vara aktiv istället för att passivt titta på, att utforska nya möjligheter oavsett om resultatet blir ett misslyckande. Det är ett risktagande, det är politik och det är en chans till förändring.

_DSC6278

Läs mer om Monique Wernhamn på hennes web.

Sök Steneby AIR två ggr per år: 15 maj / 15 september. Läs mer här.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

#13: Alkemisterna på kajen

Farledens korsning är en säregen mötesplats. Slussvaktaren Gunnar sköter slussen. Brovakten Karin öppnar och stänger järnvägsbron. Studenterna Klara Bothén och Catrin Karlberg utför den experimentella växtfärgningen i den gamla verkstadsbyggnaden vid kajen. Klockan 11 och 16 varje dag träffas de alla och dricker kaffe. Då kommer också ofta 90-åriga Vincent på besök och deltar i filosoferandet. Just han har visst också skrivit fem hundra dikter, alla hemliga. Klara berättar:

–Han skrev en åt mig och Catrin också. Även den är hemlig, men jag kan avslöja dess titel, för den är så passande: ”Allt detta gratis”.

Nej, detta är ingen vild fantasi. Det är högsommar. Det är Dalsland. Det är frukten av ett färskt samarbete mellan Dalslands Kanalbolag och Mötesplats Steneby. Det är Långbron Artist in Residence. Och att namnet på Vincents dikt passar så bra beror på följande: Klara och Catrin sökte residenset, som i praktiken är ett stipendium, och fick det. Projektet gav de namnet Topos Tinctorius, färgande plats på latin, och handlar om att färga textil med växter från närområdet. Gratis färg, alltså. Och så här summerar Klara sommaren:

–Det har varit så lyxigt att få betalt för att arbeta så här förutsättningslöst. Vi har också utarbetat en metod som vi skulle kunna tillämpa på andra platser och i andra sammanhang. Rent konkret har vi parallellt byggt upp en arbetsplats och en installation.

langbron air 2016 - kopia

Långbron AIR är fortsättningen på det arbete Josha Woudstra anlitades för sommaren före. Hon förvandlade den gamla verkstadsbyggnaden från skräpbod till det rustika och flexibla galleri det är idag. Under juli och augusti har bollen legat hos Klara och Catrin. Så här har deras dagliga rutiner sett ut: Först en liten promenad runt slussområdet; längre bort än till återvinningsstationen ett par hundra meter bort har de aldrig behövt gå. Växter att färga med har de funnit vart de vänt sig. Antingen sådana de läst om som lämpliga färgväxter, eller andra som de bara blivit sugna på att pröva. Sen har de stoppat dessa växter i burkar tillsammans med kokhett vatten och garn eller tyg. Samt ibland salt, ättika eller bikarbonat. Sen har de fikat hos slussvaktaren. Därefter har det alltid funnits någon burk att öppna, något resultat att syna och hänga på tork. Alltmedan båtar passerar på kanalen och turister kommer förbi och förstår att en pratstund om färgväxter är vad som erbjuds här. Glass finns ju på så många andra ställen. För Klara var växtfärgning något nytt. Den fördjupade erfarenheten beskriver hon så här:

–Om jag går och kollar i ett dike idag så ser jag inte längre bara ett grönt brus, utan det framträder väldigt tydligt växter. Det har gett en väldigt förstärkt läskunnighet. Vi har matat in kunskaper som vi inte vet vidden av än.

DSC_0434

Det finns något väldigt attraktivt i förvandlingen; att stoppa ner en brun växt och få upp ett gult tyg. Foto: Martin Gustavsson

DSC_0331

De har stoppat växter i burkar tillsammans med kokhett vatten och garn eller tyg. Samt ibland salt, ättika eller bikarbonat. Sen har de fikat hos slussvaktaren. Foto: Martin Gustavsson

DSC_0476

Det har alltid funnits någon burk att öppna, något resultat att syna och hänga på tork. Foto: Martin Gustavsson

De första veckorna av projektet fanns det ett visst inslag av att på olika sätt förhålla sig till expertisens litteratur på området; inte minst Lina Sofia Lundins bok ”Naturlig Färgning”. Efterhand försköts dock fokus från teknisk kontroll till berättelserna som omgärdar processerna, från ett minutiöst dokumenterat laboratorium till en experimentverkstad där prydligt skrivna lappar mest tillkom för att göra det hela begripligt för de besökande.

–Det kom allt mindre att handla om att hitta konkreta anvisningar, men mer om att försätta oss i ett visst läge. Att skriva in oss i ett sammanhang uppbyggt på många olika källor, och hitta vår egen tillämpning av kunskapsarvet. Egentligen är målet att locka fram dold information ur gammal kunskap. Det finns något väldigt attraktivt i förvandlingen; att stoppa ner en brun växt och få upp ett gult tyg. Jag går i gång på den förvandlingsprocessen och allt den kan symbolisera eller säga om historien. Vi började känna oss som alkemister tillslut. Det kanske var tur att projektet också hade ett slut…

DSC_0527

Klara får studiebesök av nya studenter från Stenebyskolan. Foto: Martin Gustavsson

DSC_0323

…prydligt skrivna lappar tillkom mest för att göra det hela begripligt för de besökande. Foto: Martin Gustavsson

DSC_0331b

Foto: Martin Gustavsson

Klara visar växten som hon själv beskriver som ”röd, liten och ruffsig”. Bergsyra. Den lyfter hon fram som ett av sommarens överraskningsmoment. Om den har de inte läst i någon växtfärgningsbok, men fina snällrosa toner gav den. En annan favorit är rallarrosen, även kallad mjölkört. Mest för att den gav så olika resultat beroende på när under blomningen den användes.

Mellan fem och tio personer har tittat in i växtfärgningsverkstaden varje dag. En ny sorts publik, konstaterar Klara. Sommaren förflöt lugnt, men ensamt var det aldrig:

–Det är en go plats och har varit ett gött häng, med många festliga entréer. En man klättrade upp i en mast och vägrade komma ner, en annan släntrade in med en radiokontroll för att filma sin egen slussning med drönare. Tjusigast var det kanske när missionsbåten Christina kom, av tradition framför de alltid ”O, store Gud” på trumpet varje gång de slussar.

Även om Klara och Catrin fått fungera som turistbyrå, tidtabell och kanotistcoachning, har de förmodligen också själva stått för det mest surrealistiska inslaget; när de måttar upp ett pentagram på kajen t.ex, då tittar passagerarna på kanalbåten Dalslandia storögt. Den som passerar över vattnet ser burkarna och förstår att något pågår, men inte vad. Vilket känns helt okej för Klara Bothén:

–Det är roligare att mystifiera än att förklara i detalj.

En ny termin angör bryggan. Klara läser sitt andra masterår på HDK vid Steneby, medan Catrin fortsätter på Konstfack i Stockholm. Deras lyckade samarbete lever vidare. Nu per korrespondens.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

DSC_0464

#14: Förgrenad, förvandlad

Mytheriet, Augusti 2016. Barnen kommer fram ur vassruggen och är påtagligt berörda. Stämningen är laddad, det dröjer ett tag innan verkligheten kommer tillbaka. De sitter på en skev brygga vid en sliten båt, mitt i en stor före detta verkstadshall i Långbron. Vad är det de har varit med om?

Under vatten in i vassen.

Under vatten in i vassen.

Det går tyvärr inte att beskriva med bokstäver på en platt yta. På Mytheriets egen folder beskrivs det hela som ”Mytheriet är på samma gång en föreställning, framställning, utställning, inställning och klätterställning”. En berättelse vävs kring universalgeniet Inga, som lever i 30-talets Långbron där hon med tvärsäker hand sköter telefonväxeln, och utläser information där andra bara skulle höra brus. Där figurerar också en kraftfull vattenvarelse som dyrkar ljud och musik, som simmade runt i oceanerna för fem tusen år sedan, men som också kan vara anledningen till mystiska omständigheter i Laxsjön långt senare. Sen finns där Elmer, Ingas son, som om somrarna återvänder till Långbron från USA för att försöka förstå vad som hände med hans familj, och varför han blev ensam kvar.

DSC_0066 DSC_0030

Björn Fast Nagell förklarar att via en rad märkliga omständigheter kom gruppen över ett arkiv från Kanalvillan i Dals Långed. Och det var i detta arkiv den väl förgrenade berättelsen kom i dagen. Annika Wahlström berättar vidare att det var fyndet av detta arkiv som låg till grund för de ansökningar om ekonomiskt stöd som gruppen, under namnet Fairytales in Craft, gjorde. På frågan om de alltså sökt pengar utifrån en lögn svarar hon:

– Nej, det är en slags mytologi, en utökad verklighet. Och Björn fyller i:

– Alltså, det här är inget som jag och Annika bara hittat på, det är sant. Litteratur handlar om att fly in i verkligheten, det är det vi håller på med. Vi kan inte berätta något om vi inte tror på det själva. Det var bara så att på grund av olika omständigheter var det först bara vi som kände till berättelsen om Elmer.

Han poängterar också hur smidigt samarbetet har flutit mellan honom och Annika, inte minst med tanke på rådande tidspress. ”Har ni någon berättelse snart?” frågade ofta en allt ivrigare Luka Jelušić, en av initiativtagarna till projektet och enligt Björns ord en både ödmjuk och kursstabil kapten i ett hav med många sprattlande figurer.

DSC_0081

För det är klart imponerande vad som byggts på den korta tiden. Under förstudien, som finns beskriven i tidigare artikel, skissades det kring inriktningar och filades det på ansökningskonster. Utan att veta om pengarna skulle komma in höll deltagarna, knappt tio till antalet, sin sommar öppen. I slutet av juni kom ett positivt besked från Västra Götalandsregionen och Nordic culture point, ett par dagar senare träffades de alla för första gången för att konkretisera skisserna. Premiären ägde rum 14 augusti. Märkligt, vilken förvandling som skett på den tiden. Mindre märkligt att deltagarna är rätt trötta.

DSC_0257

Gruppen har förändrats en del från förstudieupplagan till laget som kom att genomföra det hela. Även inriktningen. Delvis hänger dessa omständigheter samman. Inslaget om fornnordisk mytologi, t.ex., försvann helt. Björn, som är regissör inom teater och film och bor i Dals Långed, förordade att i stället göra något nytt, knutet till platsen det hela presenteras på. Annika är mycket nöjd med att det var så det kom att bli:

– Varje tid har de mytologier de behöver. Att ta upp en redan överexploaterad mytologi känns faktiskt helt ointressant.

I stället kretsar berättelsen kring den sjö och de slussar och järnvägar som finns i omedelbar anslutning till arenan: Långeds Mekaniska. Skalet av en mekanisk verkstad som genom sitt läge gör den för Dalsland så typiska korsningen mellan industri och total idyll. Barnen som kommer för att uppleva äventyret får några enkla regler att förhålla sig till: Att hjälpa den som behöver hjälp. Att aldrig lämna någon i sticket. Att gå in i alla öppna dörrar, och aldrig vända tillbaka. Det de upplever är experimentell teater, där de genom skådespeleri, ljud och musik och framförallt omsorgsfullt utformade objekt och rum leds mellan miljöer och epoker. Från nutid till 1930-tal, tillbaks till förhistorisk tid, ner på havets botten och vidare upp till skeppsvarvet som är en plats för eget skapande och lek. Björn försöker förklara essensen i berättelsen:

– Om vi skulle kalla den för tragedi skulle ingen vilja komma, men den innehåller helt klart en del sorgliga inslag. Det är ju därför många barn reagerat så starkt, även om de också blivit totalt hänförda.

Annika fyller i:

– Berättelsen handlar mycket om förlust och hantering av sorg och suddiga minnesbilder, vilket är högst aktuella frågor i dag.

DSC_0037DSC_0011

Denna dramaturgi används som skal runt kärnan i gruppens experiment: hur kan berättande utveckla barn eget skapande? Tesen är att både berättande och händernas skapande är väsentliga för utvecklandet av fantasi och empati. Och detta är inte taget från luften; Luka, han som av Björn kallas för ”Kapten”, visar mig en lång lista med vetenskapliga texter och böcker som rör ämnet och understryker därmed en dimension av projektet som är på en gång lika avgörande som vid en första anblick dold. Han ger ett exempel:

– Människans hjärna och människans händer skiljer sig på väsentliga punkter från andra däggdjurs. Jag har läst mycket om sambandet mellan dessa. Bland annat har en forskare som heter Frank Wilson skrivit om hur avgörande händerna, och vad de gör, är för utvecklandet av människans hjärna och språk. Det mest intressanta i Fairytales in Craft, men också den del som behöver utvecklas mer, är förhållandet mellan berättande och skapande.

Pling Plong, god morgon Samtiden! Känns detta möjligen som ett relevant inlägg i diskussionen om hur tid och kunskap värderas i de olika skolsalarna? Hur som helst: Denna praktiska forskning är tänkt som bas i den fortsatta verksamheten, för en sådan finns, även om pengarna för tillfället är slut.

DSC_0203 DSC_0123

Dags att summera sommaren. Luka:

– Resultatet överensstämmer på förvånande många plan med drömbilden. Målet var ju i hög grad att söka sig fram, och det har vi ju gjort. Sen är det mycket som har satts på sin spets i och med att vi arbetat mot en väldigt tydlig målgrupp, barnen, som också är väldigt direkta i sin respons. Ganska långt ifrån en intim konstnärlig process på Steneby, med andra ord.

Annika poängterar drivkraften i samarbetet i sig; att utgå från den breda kompetens som finns på den lilla orten för att skapa något tillsamman. Och även om det krävts någon batalj för att hitta nödvändiga kompromisser är hon imponerad av vad de skapat, och hur smidigt det ändå gått. Hon berättar vidare:

– Något jag skulle vilja utveckla mer är hur objekt ännu tydligare kan berätta sin historia, att ge plats för bihistorier knutna till dem.

Björn understryker tidsfaktorns stora betydelse:

– Den har varit vår största motståndare, men också det enzym som såg till att något överhuvudtaget blev till. Jag tror vi alla passerade gränsen för vad vi trodde var möjligt. Det har varit ett ofantligt kul arbete.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

Lediga tjänster: Lärarvikarie i möbeltapetsering och Ekonomi- & administrationschef Läs mer