Espen brygger en kanna egenrostat kaffe och vi sätter oss ute i den skarpa gula septembersolen. Det är tredje veckan på jobbet som ny lärare på Stenebyskolans Trähantverk Möbelsnickeri och han gläds åt att ha fått en så fin studentgrupp. Det har verkligen tagit udden av det nervösa, säger Espen. Men kanske är de alltid så trevliga, studenterna här?

De första veckorna har Espens studenter sysslat med slöjd tillsammans med slöjdaren Jonatan Malm. Vi är ju inte så slöjdiga, Åsa (den andra läraren på utbildningen) och jag, men det är ett bra ställe att börja, med yxa och kniv i det nyfällda träet. Med det färska materialet i händerna lär man sig om förutsättningar och beteende och så får man längta in i verkstan till maskinerna! I verkstan känner Espen sig hemma. Han har drivit eget snickeri i många år på Bruket i Fengersfors.

-Ja, det började faktiskt under studietiden säger Espen. Jag gick på den här utbildningen och efter det på Specialverkstaden som det hette då (nuvarande Yrkeshögskoleutbildningen Finsnickare på Karls Gärde). Ingen student hade eget företag och det kom jobberbjudanden som ingen kunde ta – så jag startade firma! Det blev massor med olika beställningar och jobb. Film i Väst startade upp och behövde kontor, på SVT behövdes kulisser och inredningar och så skulle det lokala möbelföretaget Signera Dalsland igång i samma veva. Jag hade köpt på mig och lagat maskiner från konkurssnickerier så jag kunde snart öppna mitt eget snickeri.

Och de blev fler i snickeriet. Rasmus Malbert hade utbildat sig på Carl Malmsten, Aron Wigh på Capellagården och Hans Åke Guldåker hade Stenebyskolans ”gamla gessällskola” i bagaget. Bland dem hade de en bred kompetens i verkstaden och de tog uppdrag och jobb som egentligen var helt orimliga.

-Vi var hungriga och testade gränser, jag tror vi fick många jobb som alla andra tackade nej till, säger Espen. Är man duktig hantverkare eller formgivare finns det så mycket man kan göra.

Och nu ska du bli lärare?

Ja, nu ska jag det. Nu är jag tillräckligt ödmjuk och kan lägga bort idén att jag ska vara den som skapar. Det känns väldigt roligt med så mycket input – att vara på en plats och omge sig av massor med människor och evenemang. Det är svårt att premiera det när man blint jobbar på i sin egen verkstad. Sedan var jag faktiskt sugen på en regelbundenhet – och att ha rena kläder på mig!

Vad tror du att du kommer kunna bidra med?

Jag har en komplex bakgrund och har gjort mycket olika saker vid sidan om snickeriet; pluggat foto och grafisk konst, jobbat med människor ”från blöja till blöja” och arbetat på Folkemuseum i Norge. Jag vill visa studenterna att det finns många sammanhang, och att man med sina kunskaper kan jobba sig in där man behövs. Särskilt i tvåan handlar det ju så mycket om vad man ska välja, vart man ska läsa vidare. Kanske finns det fler alternativ än man tror…

Det är ju helt orimligt att jag är här till exempel, och att jag har rotat mig i Dalsland. Min första kontakt med Stenebyskolan var en artikel i Dalslänningen. Vi var här på semester med familjen och jag råkade bläddra i lokaltidningen. Jag ville egentligen rita och hade en plan att bli arkitekt men hade kommit på att jag skulle ta mig in köksvägen. För om jag ville rita saker kunde jag ju börja med att snickra. Egentligen hade jag en plats på Mysens trälinje men så hade jag slängt iväg en ansökan till Stenebyskolan och låg på 12e reservplats. Ja….så fick jag telefonsamtalet och så hade livsskutan bytt riktning.

Vi hälsar Espen varmt välkommen till Stenebyskolan.