Mytheriet, Augusti 2016. Barnen kommer fram ur vassruggen och är påtagligt berörda. Stämningen är laddad, det dröjer ett tag innan verkligheten kommer tillbaka. De sitter på en skev brygga vid en sliten båt, mitt i en stor före detta verkstadshall i Långbron. Vad är det de har varit med om?

Under vatten in i vassen.

Under vatten in i vassen.

Det går tyvärr inte att beskriva med bokstäver på en platt yta. På Mytheriets egen folder beskrivs det hela som ”Mytheriet är på samma gång en föreställning, framställning, utställning, inställning och klätterställning”. En berättelse vävs kring universalgeniet Inga, som lever i 30-talets Långbron där hon med tvärsäker hand sköter telefonväxeln, och utläser information där andra bara skulle höra brus. Där figurerar också en kraftfull vattenvarelse som dyrkar ljud och musik, som simmade runt i oceanerna för fem tusen år sedan, men som också kan vara anledningen till mystiska omständigheter i Laxsjön långt senare. Sen finns där Elmer, Ingas son, som om somrarna återvänder till Långbron från USA för att försöka förstå vad som hände med hans familj, och varför han blev ensam kvar.

DSC_0066 DSC_0030

Björn Fast Nagell förklarar att via en rad märkliga omständigheter kom gruppen över ett arkiv från Kanalvillan i Dals Långed. Och det var i detta arkiv den väl förgrenade berättelsen kom i dagen. Annika Wahlström berättar vidare att det var fyndet av detta arkiv som låg till grund för de ansökningar om ekonomiskt stöd som gruppen, under namnet Fairytales in Craft, gjorde. På frågan om de alltså sökt pengar utifrån en lögn svarar hon:

– Nej, det är en slags mytologi, en utökad verklighet. Och Björn fyller i:

– Alltså, det här är inget som jag och Annika bara hittat på, det är sant. Litteratur handlar om att fly in i verkligheten, det är det vi håller på med. Vi kan inte berätta något om vi inte tror på det själva. Det var bara så att på grund av olika omständigheter var det först bara vi som kände till berättelsen om Elmer.

Han poängterar också hur smidigt samarbetet har flutit mellan honom och Annika, inte minst med tanke på rådande tidspress. ”Har ni någon berättelse snart?” frågade ofta en allt ivrigare Luka Jelušić, en av initiativtagarna till projektet och enligt Björns ord en både ödmjuk och kursstabil kapten i ett hav med många sprattlande figurer.

DSC_0081

För det är klart imponerande vad som byggts på den korta tiden. Under förstudien, som finns beskriven i tidigare artikel, skissades det kring inriktningar och filades det på ansökningskonster. Utan att veta om pengarna skulle komma in höll deltagarna, knappt tio till antalet, sin sommar öppen. I slutet av juni kom ett positivt besked från Västra Götalandsregionen och Nordic culture point, ett par dagar senare träffades de alla för första gången för att konkretisera skisserna. Premiären ägde rum 14 augusti. Märkligt, vilken förvandling som skett på den tiden. Mindre märkligt att deltagarna är rätt trötta.

DSC_0257

Gruppen har förändrats en del från förstudieupplagan till laget som kom att genomföra det hela. Även inriktningen. Delvis hänger dessa omständigheter samman. Inslaget om fornnordisk mytologi, t.ex., försvann helt. Björn, som är regissör inom teater och film och bor i Dals Långed, förordade att i stället göra något nytt, knutet till platsen det hela presenteras på. Annika är mycket nöjd med att det var så det kom att bli:

– Varje tid har de mytologier de behöver. Att ta upp en redan överexploaterad mytologi känns faktiskt helt ointressant.

I stället kretsar berättelsen kring den sjö och de slussar och järnvägar som finns i omedelbar anslutning till arenan: Långeds Mekaniska. Skalet av en mekanisk verkstad som genom sitt läge gör den för Dalsland så typiska korsningen mellan industri och total idyll. Barnen som kommer för att uppleva äventyret får några enkla regler att förhålla sig till: Att hjälpa den som behöver hjälp. Att aldrig lämna någon i sticket. Att gå in i alla öppna dörrar, och aldrig vända tillbaka. Det de upplever är experimentell teater, där de genom skådespeleri, ljud och musik och framförallt omsorgsfullt utformade objekt och rum leds mellan miljöer och epoker. Från nutid till 1930-tal, tillbaks till förhistorisk tid, ner på havets botten och vidare upp till skeppsvarvet som är en plats för eget skapande och lek. Björn försöker förklara essensen i berättelsen:

– Om vi skulle kalla den för tragedi skulle ingen vilja komma, men den innehåller helt klart en del sorgliga inslag. Det är ju därför många barn reagerat så starkt, även om de också blivit totalt hänförda.

Annika fyller i:

– Berättelsen handlar mycket om förlust och hantering av sorg och suddiga minnesbilder, vilket är högst aktuella frågor i dag.

DSC_0037DSC_0011

Denna dramaturgi används som skal runt kärnan i gruppens experiment: hur kan berättande utveckla barn eget skapande? Tesen är att både berättande och händernas skapande är väsentliga för utvecklandet av fantasi och empati. Och detta är inte taget från luften; Luka, han som av Björn kallas för ”Kapten”, visar mig en lång lista med vetenskapliga texter och böcker som rör ämnet och understryker därmed en dimension av projektet som är på en gång lika avgörande som vid en första anblick dold. Han ger ett exempel:

– Människans hjärna och människans händer skiljer sig på väsentliga punkter från andra däggdjurs. Jag har läst mycket om sambandet mellan dessa. Bland annat har en forskare som heter Frank Wilson skrivit om hur avgörande händerna, och vad de gör, är för utvecklandet av människans hjärna och språk. Det mest intressanta i Fairytales in Craft, men också den del som behöver utvecklas mer, är förhållandet mellan berättande och skapande.

Pling Plong, god morgon Samtiden! Känns detta möjligen som ett relevant inlägg i diskussionen om hur tid och kunskap värderas i de olika skolsalarna? Hur som helst: Denna praktiska forskning är tänkt som bas i den fortsatta verksamheten, för en sådan finns, även om pengarna för tillfället är slut.

DSC_0203 DSC_0123

Dags att summera sommaren. Luka:

– Resultatet överensstämmer på förvånande många plan med drömbilden. Målet var ju i hög grad att söka sig fram, och det har vi ju gjort. Sen är det mycket som har satts på sin spets i och med att vi arbetat mot en väldigt tydlig målgrupp, barnen, som också är väldigt direkta i sin respons. Ganska långt ifrån en intim konstnärlig process på Steneby, med andra ord.

Annika poängterar drivkraften i samarbetet i sig; att utgå från den breda kompetens som finns på den lilla orten för att skapa något tillsamman. Och även om det krävts någon batalj för att hitta nödvändiga kompromisser är hon imponerad av vad de skapat, och hur smidigt det ändå gått. Hon berättar vidare:

– Något jag skulle vilja utveckla mer är hur objekt ännu tydligare kan berätta sin historia, att ge plats för bihistorier knutna till dem.

Björn understryker tidsfaktorns stora betydelse:

– Den har varit vår största motståndare, men också det enzym som såg till att något överhuvudtaget blev till. Jag tror vi alla passerade gränsen för vad vi trodde var möjligt. Det har varit ett ofantligt kul arbete.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson